med Welhaven, hvilken Björnstjetne Björ! son för öfrigt ej heller kom att omnämn: Det grymma och enfaldiga förbudet afska fades icke under Henrik Wergelands lifstic men att det sedan blef afskaffadt, det va dock Henrik Wergelands förtjenst. Dett har också känts och erkänts af alla gor vandra samma väg, som han, vare sig at de bo i det ena eller det andra landet. Der för står Henrik Wergelands minne så stor för framåtskridandets vänner. Det bevara ock i tacksam hågkomst af de religionsbe kännare, hvilka saken närmast rörde. Tvi år efter Wergelands död restes en minnes vård på hans graf i Kristiania. Det va icke norrmän, som reste vården, utan sven skar och dertill svenska judar. Desse hade icke glömt författaren af Jöden och a Jödinden, två af Wergelands vackraste skaldestycken, i hvilka han låter sitt starka och väckande maningsrop ljuda i mensklig hetens sak. Det var, vilja vi minnas, arki tekten Chiewitz, gom på i Stockholm boende judars beställning, lemnade ritning till der vackra minnesvården, hvilken göts på Ludvigbergs gjuteri och forslades till Kristiania samt der uppsattes år 1847, Vården består af Wergelands byst under en gotisk med spira prydd hvalfbåge och bär följande in. skrift: Henrik Wergeland, födt 1808, död 1845, den utrettelige Kaemper for Menni skets og Borgerens Frihed og Ret. Taknemlige Jöder udenfor Norges Grendser reiste ham dette Minde 1847. Till egendomligheterna i denna sak hör att de som bekostat vården icke fingo utan särskildt kungligt lejdebref infinna sig i Norge för att öfvervara aftäckningen. Oaktadt den och den, heter det i lejdebrefvet, bekänner sig till den mosaiska religionen, beviljas han dock rättighet att företaga. en resa till Norge för att öfvervara aftäckandet af den af endast judar för aflidne arkivarius Henrik Wergelard uppresta minnesvården. Och är detta lejdebref försedt med kungligt sigill samt undertecknadt af norska regeringen. Först fyra är derefter upphäfdes det moment af norska grundlagens andra paragraf, som uteslöt judar från Norge. Och dertill hade Henrik Wergeland i främsta rummet medverkat under sin lifstid. Något missnöje med förbudets upphäfvande har sedermera aldrig försports. Det fria och ädia norska folket har insett att mensklighetens sak icke befrämjas genom cfördragsamhet. På allra senaste tiden har det mottagande, hr Ludvig Josephson rönt i Kristiania, af pågra anförts såsom prof på norrmännens afvoghet mot svenskar i allmänhet och svenska judar i synnerhet, men, såvidt vi kunna finna, har detta mottagande egentligen icke att göra med hvarken den ena eller den andra af desga svenska beståndsdelar. De norska tidningarna uppträda allvarligt mot ofoget i teatern vid hr Josephsons ankomst dit såsom instruktör samt göra i den rättänkande norska allmänhetens namn de bestämdaste invändningar mot att hvisslingarne skulle hafva gält den svenska nationaliteten eller personens trosbekännelse. En liten och mera högijudd än inflytelserik fiock tyckte icke om att en främmande person skulle öfvertaga ledningen af den norska nationalteatern och derför anstälde den flocken ett uppträde af högst opassande beskaffenhet. Det tyckes vara hela saken, och deraf behöfver bvarken den svenska nationaliteten eller den mosaiska trosbekännelsen känna sig det ringaste berörd. De som hvisslade buro sig dumt åt, let är alitihop, men icke behöfva vi tänka. illa om norrmännen derför, ty det kan nog finnas ett och annat dumhufvud äfven i anira länder.