Kors, jag väntar på att man skulle infinna sig för att öfvertala mig att återtaga regeringen. . Kammarfrun suckade ytterligare, och det gjorde ensamheten ännu tråkigare. Har ni ej håller sett till Don Pedro eller Don Mariano eller Don Gabrielo eller någon annan af de trogna som ständigt uppvaktade mig i Madrid och hvar enda dag svuro att offra sitt lif för min sällhet?Icke en enda, erg majestät! De ha icke hittat vägen hit. Hade detta räckt längre, skulle Isabella. drottning af BSpanien, bestämdt magrat, men lyckligtvis kom kammarfrun en dag instörtande och ropade: Ers majestät, Don Gabrielo ! Hon hann ej säga mer, ty efter henne följde tvärt emot all etikett, Don Gabrielo gjelf, föll på knä och skrek: Don Amadeo har begärt sitt pass! En half timme derefter infann sig Don Mariano och ropade:, Don Amadeo häller på att snöra igea sin kappsäckl Efter ännu en halt timme syntes Don Pedro och han ropade lännu högre: Don Amadeo har rest! Spanien är åter värt!s ropade Isabella, Hennes trogne började återvända, den ene efter den andre, och vid Place de Rome blef det ganska lifligt. Don Alfonso skickades efter från skolan, och så började man utstaka planen för fälttåget. Olyckligtvis finens det två spanska furstar. med namnet Alfonso och begge hafva de läst på majestäts-examen. Den ene, den yngre är Isa bellas son, en herre på fjorton år. Den an: dre, den äldre, är son till Don Carlos (den andre i ordningen af de Don Carlos, som gjort anspråk på spanska tronen), bror till dor Carlos-(den tredje i ordninger) samt ett par och tiugo år gammal. Han hjelper sin bror att skrifva uppmaningar till alla trogna i Spanien, men Don Alfonso, fjortonåringen, skrifver också sädana uppmaningar, rätt goda skriföfningar. Frågan är endast hvem som kan knipa priset för dessa ungdomliga afhanålingar. Skola de gemensamt eller hvar och en på sitt håll kunna äta ut den unga republiken? Eller skall den unga republiken bjelpa till att äta ut sig sjeli? Det kemmer väl att visa sig kanske snart nog. Emellertid bar icke något afgörande ännu inträffat, lika litet som man ännu kunnat hitta på flere än tre Napoleon IV. Vihafva Iredan för någon tid sedan nämnt om Napoleon IV (a) samt Napoleon IV (b), och sedan har en ung hr Patterson, sonson till aflidne i. d. konungen af Westfalen, visat anlag för att blifva Napoleon IV (c), men längre har man ännu icke kommit. Henri Rochefort, en känd orostiftare, har länge lyckats uppskjuta sitt iorslande till Nya Caledonien, men lärer nu snart nödgas gifva sig af. Det finnes personer, som fundera på em icke han kunde få sällskap af alla de andra orostiftarne, herrarne Don Carlos, Alfonso 0. 3. v. Andra hafva föreslagit att dessa skulle forslas endast till Monaco, men med förbud att sedan begifva sig från detta lilla förlofvade land. De kunde då spela om kronor och spiror dag nt och dag in, hafva ganska roligt sjelfva och icke göra någon annan menniska förtret. Emellertid får man vara nöjd, så länge de ieke vända upp och ned på hela verlden. Det är åtminstone åsigten hos mycket hederligt och beskedligt folk, hvilket icke har några tvifvel underkastade statspapper liggande i sina Jådor. I Sverige har konungahuset drabbats af en ny förlust, och om det icke är någon rikssorg, så säger litet hvar dock gerna ett godt ord på dens döda mull, hvilken var åtminstone en ganska oförarglig furste samt dessutom en god och vänlig menniska, och det är sannerligen icke alla furstar, om hvilka man kan säga det. Dekungliga teatrarne hafva för några dagar afbrutit sin verksamhet, men Stockholms små teatrar bafva ej ansett dödsfallet vara af något inflytande på dessa skådebanors arbeten. Konserter och öfriga offentliga nöjen kommaockså att oafbrutet fortgå. Att Björnstierne Björnson gifvit oss ännu ett par njutningsrika aftnar skall ytterligare öka den tacksamhetsskuld, hvaruti den svenska hufvudstadens allmänbet står till den norska skalden för hans uppträdande här. Bland den för flatna veckans värderika tidsfördrif — i fall vi få gifva den benämningen åt en verklig högtidsstunå af andlig njutning — var det föredrag, i hvilket Björnstjerne Björnson skildrade Henrik Wergelands personlighet. Likasom allt hvad Björnstjerne Björnson skildrar, så stod också denna personlighet lifg lefvande för oss. Huru Henrik Wergelavd såg ut, hurn stor och vacker och stark han var, huru han gick omkring och hvisslade och ställde till galna upptåg och gjorde. förargelse hos de stilla och enfaldiga, men huru han ocksä var så hjertans god och vänlig i det enskilda lifvet, huru han. ville hjelpa den svage, lindra den fattiges nöd, skänka glädje åt den bedröfvade och huru han fann nöje i att umgås med de ringaktade och äfven på förständets vägnar oansenliga, ja till och med sällskapa med karrikatyrer, ät hvilka alla andra skrattade — allt detta hade vi klart för oss, när vi hörde den snillrike skildraren berätta om honom, Ett sådant fritt föredrag, sammanträngdt inom rymden af halfannan timme, kan dock omöjligt uttömma hela sitt ämne. Björnetjerne Björnson kallade det också sjelf, allt för blygsamt, abrupt, och det var väl derför man icke fick höra mycket om WergeJands kanske mest betydelsefulla verksamhet. Till denna räkpa vi icke, åtminstone ej i främsta rummet, hans starka, friska och nä stan omedgörliga norskhet, ty så betydande denna än var för den norska folklighetens befästande, och så berättigad äfven derigenom, så uträttade Henrik Wergeland likväl ännu mer, äfven för denna norskhet, genom sin känsla för det allmänrmenskliga, något som han hade gemensamt med alla på en gång varmhjertade och klarseende menniskor. Han ville rätt åt alla och icke blott åt dem som stodo honom: närmast eller som voro hans landsmän. Henrik Wergeland såg långt omkring och hans varma hjerta hade medkänslor för äfven dem, hvilka icke bodde eller fingo bo ihans fädernesland. Derför blef det också en hjertesak för honom att utverka afskaffandet af den på en gång grymma och enfaldiga lag, som utestängde judarne från Norge. Den Ssäkon ton afnttnkst stu daliå Ev metketannat ol bo I 000 m ot FF tU NNÖORMI I eb RA JR JK RR ET OR