Aftonbladet – 6 mars 1873, sida 2

let var Lulus medaljong, om hon förlorat indet det hon gungade. Jag tog upp den och blef i samma ögonblick varse Meta vid indan af den länga afvenboksallga. Hon närmade sig oss med sänkt hufvud och speande blickar och stannade emellanåt för att söka i buskarne. Jag hviskade några ordi zigenerskans öra och smög ett guldmynt i hennes hand. Jag behöfde icke gifva henne någon lång förklaring; hon hade skola och suldmyntet, som hon höll med sina krökta ingrar och småleende betraktade, skärpte hennes blick och intelligens. Om man betalt henne dugtigt, madame, skulle bon ha lärt sig kinesiska på åtta dagar. Vi voro båda till hälften dolda af en häck. Meta, som var uteslutande upptagen af att söka, hade närmat sig oss på tio stegs afstånd utan att märka oss. Jag har förglömt mig under promenaden, sade jag helt högt till gitanillap. . Det är sent, vi få uppskjuta vär seance till i morSon. Lulus guvernant tvärstannade med häpen min, synbarligen var det icke mig hon sökt i buskarne. Hon syntes icke synnerligen förtjust öfver mötet och beredde sig att slå reträtt. Lulu har förlorat sin medaljong, ropade jag till henne, här är den,. Hon tackade mig och kom för att taga den. Innan jag iterger den, sade jag, vill jag föreställa er för en Egyptens dotter; är hon inte förtjusande ? Detta mörkbruna ansigte behagade henne pj. Hon betraktade henne med en sträng ;ch en smula orolig blick; man kom att tänka 0å en dufva, hvilken man ber yttra sin anke om en korp. Det är en ungmö, sade jag, som är sekajad med alla slags laster; men som inte