Aftonbladet – 5 mars 1873, sida 2

heller vid sitt vanliga lynne. Hon var ofte försjunken i tankar, hvarunder hon lät sins blickar på måfå irra omkring. I andra ögonblick märkte man hos henne något oroligt, något nervöst, och man säg henne draga djupa andedrag, likasom funnes det icke tillräckligt med luft i rammet för hen nes lungor eller för hennes förhoppningar — men man skulle vara mr VTArci för att kunna tro, att hon hoppades något. Det var vida naturligare att antaga, att hennes ansträngningar som sjuksköterska och hen nes sömnlösa nätter angripit hennes helsa. Samma afton som jag ankommit, fick hon. under det hon på ett förtjusande sätt sjöng. jag vet icke hvilken aria ur Don Juan, ett nervanfall. Hon blef mycket blek och kastade sig häftigt tillbaka. Herr de Maw serre, som råkade att befinna sig alldeles bakom pianotaburetten, mottog henne i sina armar och bar henne till -en fåtölj. Säg mig ett sätt att bära en qvinna, utan att taga henne om lifvet? Kanske var han något långsam att frigöra sina armar, sedan han nedlagt sin börda; men vid femtio år har man icke en ynglings raskhet i rörelserna, Följande dag tillät sig den obeveklige mr dArei att skämta med Meta öfver hennes svimning; hans svärfar afklippte hans speglosor på ett skarpt och bitande sätt. Hvad som föreföll mig säkert, var att m:me de Mauserre icke anade något ondt under allt detta; hennes ansigtsuttryck, hennes skönhet, hennes småleende voro som vanligt. -Hon trodde på sin man, min fru, på samma sätt som ni eger förmåga att tro på Gud; hon ansåg honom för en öfvernaturlig varelse, upphöjd öfver hvarje mensklig svaghet och hvars trofasthet var lika orubblig som Jupiters löfte, då han svurit vid Styx, Och dessutom inbillade sig denna