Aftonbladet – 5 mars 1873, sida 2

de Mauserre. Jag känner blott en, och den består deruti, att man slutligen åldras och att det kommer en tid, åå man inte längre anser sig värd sin egen medömkan. Tro inte det, min herre; den tiden är ännu långt aflägsen. Nå, men hur gammal anser ni mig då vara? Jag vet ej... Madame de Mauserre och ni böra vara, hon något under, ni något öfver fyrtio år. Han började småskratta på ett sätt, som röjde att skrattet kom från ett gladt hjerta. Ni förstår inte den der saken; tag ifrån henne tio år och gif mig toltf till, sä har ni träffat rätt för oss båda. Hvad ert ansigte ljuger! sade hon; men jag anklagar det orättvist... Ni har bjertats och snillets eviga ungdom -och ni skall aldrig bli gammal Hon afbröt sig för att ropa till barnpigan, som gungsde Lulu: Akta er! inte så högt. Derefter ktertog hon: Se der er verkliga ersättning. Ni skall lefva upp igen i detta barr, som endast brås på er. Men ackl jag vidrör nu ett annat sår. Mäåtte detta snartläkas och den dag komma då Lulu blir helt och hället er dotter. Han stötte häftigt med sin käpp mot tornets trappsteg. och svarade med sträf röst: Om ni känner till lagen, vet ni att det är omöjligt. Nu blefvo de borta så länge, att jag icke trodde mig komma att få höra mer,: Dit hade varit skada; deras konversåtion int:es serade mig. Lyckligtvis intresserade sig Lulu icke mindre för sin gunga; följden leraf blef, att de fingo tid att göra ännu ett lag, och fem minuter derefter hörde jag e ulvarlig röst säga: Ni tror då, att äfven won lider? (Forts.)