Aftonbladet – 5 mars 1873, sida 2

net, att gå fram och åter på esplanaden Då de vände om, uppfångade jag i förbi gående ett och annat af deras samtal Till en början var det endast enstaka ord sedan en hel mening, uttalad af en mycke ljuf röst: Aldrig har någon bättre kän menniskorna. De kommo närmare och stannade midt un der mitt fönster. Samma ljufva röst yttrade Ja, min herre, icke blott skapad att skrifvi historia, utan att göra sådan, Hvarför ä jag ej drottning eller kejsarinna? Jag skull då komma och söka min förste minister pi Charmilles. Jag skulle slita er från er ens lighet och säga till er, att öfverlägsna men niskor äro samhällets gäldenärer och at Gud inte tillåter dem att nedgräfva de gåf vor han gifvit dem. Mr de Mauserre svarade lifligt: Ni ä grym. Ser ni inte, att ni upprifver ett ill: läkt sår? Förlåt mig, svarade hon med en ånger full böjning i rösten. Jag yttrade mig föl lifligt, jag glömde... Ni eger rättighet att låta mig lida, af bröt han henne. Har jag ej er att tack: för lifvet! Ea stunds tystnad uppstod, hvarefter mi de Mauserre talade länge och med sänk röst. Hvad han yttrade gick förloradt fö mig, med undantag af slutorden, som har uttalade med eftertryck: När jag gjorde denna uppoffring, hade jag inte mätt des: Btorlek. Derefter fortsatte de sin promenad. — Se der, hvad man samtalar om, när man pro: menerar i parken! tänkte jag och upptog min pensel, som jag släppt. Nägra minuter derefter voro de åter un ler mitt fönster och änyo spände jag. mina öron, Ni talar om ergättning, sade ma