Aftonbladet – 27 februari 1873, sida 3

allet, fvåste tal. på det högsta, beklaga hvad som skett, ty i hang ögon vore fredsvilkoren oanjagliga. Deretsot ansåg han det vara en god och nästan nödvändig sak. att partier finnas nom representationen, som bekämpa hvarandra. y sådant bidrager mera än någonting annat till vågorags utredning; men börja dessa partier att söpslå med hvarandra, då måste man efara att fred står för dörren och att det sker på vekostnad af det allmännas bästa. Hvad trodde man sig för resten vinna med ett sådant köpslående? Inbillade mar sig möjligen. att motpartiet skulle vara nog kortsymt att icke finna, att de eftergitr fer. som göras. ske endast för syns skull? Mar hade kallat ett sådant tillvägagående politiskt klokt. Tal fann det snarare vara politiskt fegt och för egen det ville han då långt hellre falla ned vapen i hand, sedan han, om ock ensam, fämpat öppet och ärligt för hvad han anser vata rätt. Började man på detta sätt göra eftergifter. blefve följden den, att ett redan förut öfvermoligt parti blir ännu mera pockande i sina for dringar, om man ock på så sätt skulle ernå hvad en talare kallade för ett drägligt politiskt sam lif. Låt vara att samlifvet blefve drägligt, men jet blefve allt för dyrköpt, då priset vore icke blott, motståndarnes utan äfven den egna aktninräls En sak, som låge tal. särskildt om hjertat. ville han i ören beröra och det vore den pligt, hvarje ledamot af dennya representationen eger att i sin mån söka bidraga till att de olycksprofetior, som vid representationsförändringen så rikligen förnummos, måtte komma alldeles på skam. Man sade då, att svesska folket ännu icke var moget att utöfva den större makt, sön yenom det sys representationssättet blef lagd i less händer och man antydde till och med, att vi hade att förvänta ett bondregemerte. Det vore illa, om dessa profeter nu skulle få yatten på sina qvarnar, men tal. ville idetlängsta hoppas, att så icke skall ske. Man borde till der äpdan framför allt ihågkomme, att man icke är repregesatant för någon viss klass eller något specielt intresse, utan för hela det svenska folket. Så hade åtminstone tal. uppfattat detupplrag, han erhållit, och så tänkte han äfven ut-: föra det. Hvad utskottets motivering för sitt beslut anvinge, så vore den mera än märkvärdig, ty sean utskottet först ansett 800,000 rdr behöfliga för hofhålltisgen, kommer det och föreslår indragning af anslagen till hofstallets utfodring samt till ved och kol tillika med en nedsättning j det till polis-, lysoch renhållningen vid kongl. slottet och arfprinsens palats afsedda. Antingen skulle då bästarna svälta och kongl. slottet göras obeboelig3. eller ock måste de 800.000 rdr anlitas för fyllandåe af dessa behof. Det enda i utskottets resonnement, som innebure rim ock reson, vore, då det säger, att den behöfvande allmänhetens anspråk på bistånd med hvarje dag bör blifva allt mindre. Tal. vågade dock icke hoppas att så skall inträffa och följden blefve naturligtvis då den. att de hjelp saknande komma att anställa e förödmjukande jemförelse mellan den nuvarande innehbafvaren af tronen och hans företrädare. Under alla förhållanden vore det mera än ogrannlaga handladt af representationen att stå och prata med gin konung. hvarför tal. anhöll att kammaren måtte bevilja det anslag. hvarpå i den kongl. propositionen göras anspr k . r Lars Ersson i Wik yrkade, utan vidare ordnande, bifall till utskottets förslag. j Grefve Björnstjerna förklarade, att han visserligen kunde inskränka sig till att helt enkelt instämma i hvad hr Dickson anfört, men frågan vore af för stor vigt för att talaren skulle kunna med tystnad förbigå den. Först och främst kunde tal. icke fatta, hvarför just nu, när landets finanser befinna sig i ett ovanligt blomstrande tillstånd och då, till följd af de stegrade prisen på alla slags förnödenhetsartiklar, löner i allmänhet visa sig otillräckliga, konungen skall vara just den enda löntagare, som man anser böra kunna inskränka sina lefnadsbehof. Icke heller kunde man finna skäl till nedsättning i konungens underhåll deruti, att han i proportion till landets folkmängd och tillgångar vore bättre aflönad än andra länders regenter, ty af en jemförelse ådagalades, attförhållandet vore motsatt. Frågade man sig då, huravida det hittills varande anslaget tillåtit den kongl. familjen att derataf göra några besparingar, så vore det en allmänt känd sak, att kor nutig Oscar den förste måste under sin regeringstid offra mera än 6 millioner rär af sina enskilda tillgångar. Äfven under Carl XV:s regeringstid visade sig apanaget otillräckligt och med hvilken rätt kunde man då ifrågasätta, att den nu regerande konungen med sin talrika familj skulle kunna åtnöja sig med ett ännu mindre mot behofvet svarande anslag. Konungens hofchef hade ock till statsutskottet ingifvit en beräkning öfver nödiga utgifter för det kungliga hofvet, af hvilken framginge, att de framstälda anspråken äro så måttliga som möjligt. Tal. måste derför på det högsta beklaga, om man nu genom en nedsättning skulle förhindra konungahuset att fortfarande såsom hittills stå främst, der det gäller att uppmuntra och befordra vetenskaper och skön konst eller att aftorka lidandets tårar. Ett farligt prejudikat kunde dessutom lätt skapas och följden blifva den att det ena anslaget efter det andra så småningom undanrycktes första hufyudtiteln. På de anförda skälen yrkade tal. afslag å utskottets hemställan. Gretve Posse beklagade, att man i sitt bemödande att misstyda utskottets uttalande i frågan gått ända derhän, att man velat läsa äfven hvad som icke deri förekommer. Det vore dock statsutskottets såväl som hela representationens obestridliga rättighet att vid ett tronombyte pröfva de anspråk på anslag. som af den nye regenten framställas. Hufvudafsigten med utskottets förslag hade varit att söka för framtiden förekomma ett upprepadt yrkande på nedsättning af den ifrågavarande hufvudtiteln tillika med de såväl för regenten som representationen allt annnat än angenäma öfverläggningar. hvartill dylika framställningar pläga föranleda. Denne afsigt borde väl dock med någon sorts välvilja erkännas, men man bemödsde sig snarare om att förbise den, under det man ansträngde sig af alla krafter för att framdraga möjligen befintliga formella brister i utlåtandet. Tal. betviflade, att man dervid handlade så särdeles klokt, och var öfvertygad om att det åsyftade målet åtminstone icke på det sättet vinnes. Yrkade bifall till utskottets förslag. (Forts) FRRNOEREREVRAKISENESR DNuttnnånrna Anhk nunnliagcabk aw