Aftonbladet – 26 februari 1873, sida 3

detta. skickade hon till honom den säng, i hvilken hon hade utstått födslosmärtorna, en säng som var på det sinnrikaste sätt inrättad och försedd med springfjedrar. som gåfvo efter för den lindrigaste tryckning af kroppen. så att den sjuke kunde vända sig åt hvilket håll han ville. B6ranger tog emot gåfvan, inrättade sig beqvämt i sängen och sade leende till de vänner, som stodo omkring honom: -Jag gjorde rätt uti att försvärja, att någonsin mer skrifva vers. Hvarför? Jo, derför att jag, den republikanske diktaren, pu skulle: befinna mig i den obehagliga nödvändigheten att afsluta min diktsamling med en hymn till kejsarinnan. Således dog Beranger i samma säng, i hvilken Napoleon III:s son föddes. — Processen mot Netschajeff rörande mordet på studenten Ivanoff, hvilken Netschajeff och några andra politiske konspiratörer undanröjt såsom en farlig person för deras planer. har nyligen försiggått i Moskwa. sedan Netschajeff s som bekant för ett par månader tillbaka blifvit utlevererad af Schweiz, dit han efter mordet flyktat och der han såsom politisk flykting trott sig vara oantastlig i denna sak. I början af sin fångenskap förnekade ban sin identitet, men 8ynes sedan hafva erkänt den. Om den hemliga olitiska delen af hans senaste verksamhet i Ryssnd innan mordgerningen får man af rättegången intet besked. Den håller sig uteslutande till mordet och behandlades inför jurydomstol. På den första frågan, om han erkände sig vara Netschajeff. svarade han att han icke erkände någon rysk domstol såsom behörig att döma honom, Domstolen förklarade sig dock härtill fullt befogad och gaf bonom besvärsanvisning. af hvilken han dock icke ville begagna sig. ed hög röst yttrade han: HT ordförande, jag är emigrant och har w: Pphört att vara ryske kejsarens undersåte. Edra domstolsformaliteter hafva för mig ingen betydelse man ledde nu ut honom, dervid han högt ropade :) jag skulle anse det vara skamfullt för mig att tillåta dom öfver mina handlingar... (härvid vga vå0 dörren efter honom). Publiken råkade i rörelse och ropade: ut med ss Ordföranden förmanade till lugn och ordning. Domstolen hänvisades nu af åklagaremakten i fråga om Netschbajeffs identitet till rensakningsprotokollerna. Härefter började uppläsandet af anklagelseakten i Netschajeffs närvaro. Derförinnan hade ban dock, på frågan om han bade jäf mot någon juryman. blifvit ytterligare en gåvg utledd för det ban med hög röst ropat: -Alla den ryska lagskipningens formaliteter hafva för mig ingen betydelse... Jag bar upphört att vara oaf eder despot. — Lefve kommunalförsamingen!s Önder hela rättegången och vitnesförhöret samt uppläsandet af vitnesmålen från hans i mordet delaktige. redan till grufvorna förvista kamrater, vägrade Netschajeff enständigt att ingå i nägra slags explikationer, ej heller ville ban hafva nåon advokat åt sig. an inskränkte sig tili att ortfarande förneka domstolens behörighet, På grund af hvad som mot honom intöpt uttalade juryn sitt skyldig och rätten dömde f. d. privatläraren er vd (25 år gemmal) till att mista alla medborgerliga rättigheter och till grufarbete i tjugo år samt derefter till Siberien-förvis.ing för alltid. Vid utgåendet ropade han åter: Lefve kommunalförsamlingen! Ned med despotismen. — Nordamerikanska postförhållanden. På en af tyska ere KR irektören gjord förfråsan har nordamerikanska generalpostmästaren Creswell lemnat följande upplysningar om qvipnors verksamhet inom postverket i den stora tordamerikanska unionen: Antalet af vid detta ands postverk anställda qvinnor är ej stort och Sfverstiger för närvarande icke 700, hvilka aningen förestå eller biträda vid lokalpostkontor ller hafva anställning vid generalstyrelsen j Washington. Af tillsammans 22.000 lokalpostkontor skötas omkring 500 af qvinnor. under det indast omkring 100 qvinner tjenstgöra såsom piträden (clerks). Vid generalpostkontoret i Washington, som för närvarande räknar 810 jenstemän, hafva 64 qvinnor sysselsättning med enskrifning, öfversättning m. m. Telegraflinirna i Förenta Staterna egas af privata bolag, följd hvaraf ingen bestämd upplysning kan emnas om antalet qvinnor, som vid dem är antäldt. Jag anser mig böra tillägga. att ,edervörande förmän inom postverket allmänt uttaat sin belåtenhet med sina qvinliga bitriden amt att den allmänna meningen här i landet ner och mer uttalar sig för qvinnors anställing vid stateps tivila embetsverk. — Ett prof på fransk konstfärdighet. En ransyska, som sedan många år tillbaka är gift ned en preussisk baron och bor i Berlin, ör någon tid sedan vid sitt bord ett antal in mans vänner. Samtalet föll på Paxis, och de roda tyska herrarne hade ej ord för sin medöman öfver denna fallna storhet. Nu var det Berin, som vore Europas hufvudstad! Om tio år kulle ingen menniska tänka på att fara till Paris. Stackars Paris! Baronessan, som icke förlorat sitt franska jerta, förlorade tålamodet. Man skrattade åt iennes påstående, att Paris, bända hvad som ända ville i den politiska verlden, skulle förlifva civilisationens. konstens och smakens hufmdstad. Hon slutade med att erbjuda ett vad. Man skulle få lemna henne något föremål, det betydligaste, det löjligaste. det dummaste, och on åtog sig att ansvara för, att Paris industri kulle förstå att deraf göra Hunting vackert, om Berlin aldrig ens skulle kunna bjuda till tt försöka. adet. antogs, och dagen derpå kickade man till henne — ett hvitt hårstrå. Baronessan misströstade först, men fattar.e omider mod och skickade hårstrået till Psris tillika med en redogörelse för saken. Någon tid lerefter kom det tillbaka, och vet man hvad Paris ade gjort deraf? Hårstrået var infattadt i ett fint guldrör, som pre igenom en medaljong, besatt med diamanter. Jiverst på medaljongen satt den preussiska fc en i svart ge med utspända vingar, bullani sina klor det hvita hårstrået, r, hvilket ngåe en MNten sköld i hvit ev.aff, bärande oh ge ? Elsass och Lothringen. dem blott hed ett hår. gen. I hållen dem Man känner 6; Gm preussarne hafva erbjudit aronessan något ytt vad. — En histor,sk fisk. Nedanför Pont de Vieuil invid Paris på ett af vattenväxter rikt :älld-7 vattnet uppstod för några dagar sedan berättar en Paris-tidning — en tvekamp å lif och död mellan en visst sina 150 år gamnal. jättestor karp och en icke mindre kolossal rädda. Karpen, som förföljdes, gjorde flera sånger förtviflade hopp ur vattenbrynet upp i uften och sköt blixtsnabbt genom vattenväxerna. Så ofta gäddan bet karpen gaf denne räddan ett dugtigt slag med stjerten. Men slutigen fick den gamla karpen ett dödligt bett, prattlade några gånger men vände slutligen pp sin silfverglänsande buk. Gäddan började renast att begärligt äta af sin döda motstånare men blef plötsligt af ett skott också förassad in i fiskarnes evighet. De begge offren ogos upp ur vattnet och i karpen igenkände kytten, en af hertigens af Aumale jägare, en ammal bekant. som för sju år sedan försvunit från hertigens fiskdam. Denna karg, som allades Gabridle, skänkte Ludvig XV till maame RT och samma fo kom sedan fven i Carl X:s ego. Karpens slu var, som van finner, ej fullt värdigt hans historiska vigt ch ae fandelsunderrättelser. srandförsäkringsak tiebolaget Sverige. RR