Aftonbladet – 26 februari 1873, sida 3

bemödanden ut, att öfver allt sprida den kristendomsfiendtlighet, hvaraf ban sjelf var i högsta grad besjälad. Eftersom Geneve ännu åtnjöt ett synnerligt anseende för kristlighet, valde han sitt hemvist så nära denna stad som möjligt, utan att dock ställa sig i beroende af densammas lagbud. Fer ney är nemligen beläget en knapp timmas väg från staden, men på andra sidan om franska gränsen, Det blef hans älsklings plan att omskapa Genåve till ett hufvud säte för fritänkeri och frivolitet. Intet me del sparades för detta måls uppnående Framför allt sökte han genom ett nära um gänge med den genevensiska aristokratier att så småningom till umgängeslifvet öfver flytta den ton af qvickt och hånfullt skämt med allt heligt och gudomligt, hvari han sjelf excellerade. Är det icke som om man hörde en gam I mal röfvarehistoria dyka upp igen, dock berättad utan ringaste talang? Sällan har väl någon blifvit så smädad, så fördömd och så förbannad som Voltaire, men vill man upprepa dessa utnötta lexor, så finns det dock hundrafaldt bättre formulär, än det hr von Sch6eele tyckes anlitat. Sannt är, att Voltaire från Ferney utsände hvad Strauss kallar en verklig getingsvärm af stridsskrifter, deri han lika litet sparade den allena saliggörande kyrkan, som han sparade tortyren och kättarförföljelserna. Icke heller är det otroligt, att han der qvickt och hånfullt äfven muntligen skämtade öfver den tidens teologie docenter, hvilka ock säkert ofta blifvit af sig sjelfva eller af andra identifierade med allt heligt och gudomligt, men att han skulle valt sin bostad i Ferney med speciel plan att omskapa Geneve till ett hufvudsäte för fritänkeri och frivolitet, är, med förlof sagdt, nästan litet enfaldigt uppfunnet, men möjligen har sig förf. icke bekant att kättaren Voltaire lefde i ett slags landsflykt, hvarunder vistelsen i ett naturskönt och fransktalande land kunde för den ekonomiskt oberoende mannen ega en ganska lättförklarlig dragningskraft. Måtte hr von Sch6ele icke illa upptaga, om vi meddela honom det annars temligen kända sakförhållandet, att då Voltaire, efter brytningen med Fredrik II, än tänkte på en förnyad vistelse i EngJand, än funderade på att efterkomma inbjudningen till bofvet i Gotha, erböll ban ett anbud från markgrefvinnan af Bairenth, Fredrik IT:s syster, att följa henne och markgrefven på en resa till Schweiz. Han antog det och tillbragte med sina furstliga gynnare några månader i Pays de Vaud på slottet Prangins, Kort derpå inredde han åt gig en bostad i Lausanne, och den 25 Mars 1755 skrifver han till hertiginnan af Gotha, att han vid Genåve inköpt ett litet gods, som ursprungligen hette S:t Jean, men af honom erhållit namnet Les delices, Som grund för valet af denna vistelseort anför han för sin del läget i det republikanska och protestantiska Schweiz, ty je craing les monarques et les evques. Ar 1758 köpte han området Tournay och Ferney i landskapet Gex, två timmars väg från Geneve, och uppehöll sig sedermera beständigt i Ferney, till dess han vid åttiofyra års älder, efter Ludvig den femtondes död, såg sig i stånd att återvända till Paris. Hvad angår Voltaires sataniska bemödanden, att öfver allt sprida den kristendomegfiendtlighet, hvaraf han sjelf var i högsta grad besjälad, så torde detta till form och innehäll lika värdiga uttryck knappt behöfva någon vederläggning. Vi skola emellertid, för säkerhetens skull, i korthet belysa frågan. Att Voltaire länge fått gå och gälla som kristendomens hufvudfiende, är en känd sak, och han är så äfven, hvad angår den officiella kristendomen, eller i allmänhet taget stats kyrkan, i hvad form det vara månde, katolicism eller protestantism, islamism eller Brshmas lära. Han finner alla formulerade statsreligioner lika löjliga. Han har intet sinne för Luthers reformation, alldenstund dogmer stå qvar och nya sådana tillkommit. Han har icke mera hjerta för jansenisterna än för jesuiterna. DÅ jesuiterna förjagades ur Frankrike, sade Voltaire: man bar drifvit bort räfrarne för att gifva oss till pris åt varzaroe. Sjelfva hans beryktade slagoråd Ecrasez Vinfame!, hvaröfver man så ofta förgrutvat sig, afser inför en opartisk granskning tydligen ingenting annat än statskyrkan. Man kan ännu i dag få se upprepadt, att med detta utrop hädiskt åsyftas Kristus, hvilket dock på ett slående sätt motsäges deraf, att Vinfame i denna Voltaires refräng icke är maskulinum, utan femininum. Detta visar sig af alla de ställen, der satsen är något mera fullständig, ty på ordet infame hänvisar då alltid ett feminint pronomen. Så skrifver Voltaire till TAlembert: Adieu, mon dur philosophe, si vous pouyvez Ecraser Finfame, crasez la et aimez-moi, Och då Fredrik IT yttrar till Voltaire, att hos grekerna hade filosoferna kunnat trifvas, emedan grekernas religion icke varit begåtvad med några dogmer; mais les dogmes de notre infame gåtent tout, så är det temligen tydligt, att just statskyrkan är ifråga, Kristendomen såsom statsreligion, ej såsom individens bekännelse, var föremålet för Voltaires mör: dande löjen. Kanske redan alltför länge ha vi tagit uppmärksamheten i anspråk för dotta nya vitnesbörd om huru Feologisk tidskrift följer med sin tid. Vi skola blott nämna, att fortsättningen af hr von Scheeles angrepp mot filosofen i Ferney är lika sket och ytlig som begynnelsen. Ett högst egendomligt utlåtande, på tal om Rousseau, anse vi oss dock ytterligare böra framhålla, Rousseau, säger förf., uppträdde med den största itver mot Voltaires ffäcka kristendomsflendtlighet och tog i försvar icke endast sedelagens realitet, utan förklarade religionen utgöra den enda. fasta basis för ett samhälles bestånd. Men härvid är dock att bemärka, det Rousseaus religion stod på helt ogh hållet mensklig grund; den vår ingalunda en öfvernaturlig bestämning, hos menniskan gifven i ändamäl att nedböja henne inför RR Rn TA