Aftonbladet – 24 februari 1873, sida 3

, angående de förmåner, unnas dem: som sig nedsätta i Lappmarkerna, spårar man förgäfves bestämmelser om sådan utvidgad frihet, utan synes denna endast afse lägenheters upprödjande till. åker och äng, men icke derutöfver någon fri disposition af de vidsträckta skogarne, hvartill kronan icke heller sedermera, eller genom e författningar, synes hafva sig Afbändt eganderätten. .Den frihet, hvilken genom 1741 års kongl. kungörelse beviljades till skattefria odlingar. synes desto hellre hafva stått i förbindelse med planen för en stor bergverksrörelses tillvägabringande i Norrbotten, som denna frihet, på intet ställe tillerkändes enskilda nybyggare, utan i 1 I stort eller i klump medgafs anläggarne af berg verken ; och ehuru några få af de inom JockI mocks och Gellivara socknar nu befintliga så q kallade frälsehemman innehafvas under stadgad besittningsrätt af enskilde jordegare,så har detta likväl uppkommit genom MT upp3 I låtelser. -För omkring 100 år sedan, då gruf r I vorha i Gellivara först började gnas och då uppmärksamheten äfven fästadesp de rika malmlagren vid Routivara, ofvanom Qvickjock, blef detbergverksanläggarnes Omsore, att för tilllämnadt biträde vid malmforseln dels anlägga och med åboer förse, dels komma i besittning af nybyggen, hvarigenom tid efter annan många dy-I lika lägenheter blefvo från en fri egendom i Tåboens hand förvanälade till braks-nybyggen och disponeras af jernvetksinnebafvaren. Härigenom är ett band lagdt på åboen. hvilkem mera ej anI ser sig oberoende, och så ringa än den tjenst barbet må. vara. han för besittningen af nybyg-Iget-måste utgöra. blir den dock: ovilkorlig oci .J elltid ett tvång för-dessa nordens sjelfständigt Tsinnade invånare. Af fruktan att underkastas likn belägenhet, söka sig ej många till orten, och-denna blir derföre länge obefolkad. VerkTningarne åf denna tvungna ställning hade jag. I tillfälle erfara under mina vändringar genom -1 Jockmocks-och Gellivara skogar. Flera af de ,j så kallade frälsehemmanen befunnos vara illa fed och ganska litet odlade, samt några anÅdeles öde, och bland åböerne förmärktes derjemte så stort ärmod, vålladt af liknöjdhet och för Isoffning. att å intet annat ställe bland ortens fria befolkning någon motsvarighet förmärktes. Detta bevisar giltigheten af min förr uttalade åsigt, att de friheter, hvilka från det allmännas I sida, bergshandteringen till förmån. blifvit beTviljade, hämmatide motverkat landets odling och di den omständigheten således mera varit till skada än till nytta.Pag. 85—86 i den underd. berättelsen anföres ef nämnde författare: .Men af ännu större och djupare betydelse för orten och det-allmännaär, att Åskogen inom Lappmarkens vidsträckta skogsland framgent förblifver kronans egendom; att derå anlagda eller hädanefter tillkommande hemman, på sätt åberopade äldre författningar häntyda; icke må hafva annan rätt till skogen, än ett deras innehafvare få den begagna till eget husbehof, derå hafva mulbete för sina.kreatur oo efter skeende utsyningar verkställa uppodingar.: Det är kändt att det äldre engelska bolaget, sannolikt genom felaktig förvaltning, råkade i konkurstillstånd. Utisen år 1870 af Aug.CajaHus utgifven bok: Våra nomaders. -Framställning med en blick på nybyggeväsendet i Lappmarken-, yttrar författaren (pag. 118—120). hvars kännedom :om norrbottniska förhållanden är mycket tillförlitlig; bland annat: Vid sammanträde med borgenärerne den 12 Oktober sistlidet år (1868) beslöto borgenärerne, som dervid representerades nästan uteslutande af sysslomännen, att desse senare skulle ega att emot skäliga -stubb-ören Re afverkn; å kopkursmassåns skogar af kullfallna, brända eller annorlunda skadade träd-och jemväl af friska på sådana--ställen, -der--skogen vore utsatt för verkan, eller eljest-kunde anses böra borttagas.sUnder den riktiga anmärkningen, att derest skogsafverkning sålunda medgåfves. tillfälle till ölofligt skogshygge skulle, i brist af nödiga kontroller, lättare ppas. reserverade sig ene sysslomännen, som tillika är -ombnd:för norrländska bypoteksföreningen, emot detta beslut; men då han icke inom taga tid fullföljde besvären, vann beslutet laga kraft.. Då man vet att största antalet af desck. Gellivara-bemmanen upplåtits af kronan på vissa vilkor. hufvudsakligen till odling, harsofvanI nämnda beslut icke ringa betydelse. Hemmanen Järo-illa eller föga odlade. hvarföre de hafva eller sHafva haft sitt egentliga värde i densådem )växande skogen. Blir nu dennas stor skala afI verkad — såsom mai redan haft: anledning, antaga, och såsom det från alla håll uppgifves — så appstär ji en försämting af bemmanen, som Inu eller framdeles kommer att försvåra deras I försäljning och i alla händelser i så hög grad förringa deras. värde, att otvilvelaktigt GR jaf dem falla i ödesmål — allt till statens och länets skada. ( Sådanacskyldigheter få afseende å jordens odlivg och bebyggande) åligga äfven andra. enskilda åboer. hvilka fått sig nyhemman i Norr botten. Författningarne äro dock deruti mycket stränga. Åboen skall nemligenställa antaglig borgen för skyldigheternas fullgörande inom viss ltid. Försummas, dessa åligganden, går åboen icke blott från bemmanet. utan han (eller borgesmännen) skall ersätta värdet utaf det som är I försummadt. Det är länsstyrelsens pligt att tillse, att -borgensförbindelserna icke förlora sin gälläxnde kraft, samt att hålla kontroll i öfrigt öfIver hemmanens skötsel. Man kan befara att I denna pligt i vissa län tagits alltför lätt. Om än författningarne icke tillämpas i hela sin stränghet, hvilket vi anse mycket ursäktligt, bör det åtminstone vara länsstyrelsen angeläget, att skylI digheterna i någon mån fullgöras. eller sätta annan åbo i stället, innan skogen hunnit förödas. Detta är en bland dess vigtigasteuppgifter i läne I ROR RA t. För att gifva ett FOSTeRP om de stora marker kronan afbändt sig och huru dessa marker blifvit använda, anföra vi några af Gellisaraverkens hemman. Hafsträsk hemman i ÖfverLule, 3 mantal, Aiträsks hemman i samma socken. nära 7 mantal — begge så godt som intet odlade. Alters sågverk i Pite socken med tillhörande hemman om 20 mantal ypperlig jord, men mycket litet odlade i förhållande till mantalet. Om denna jord varit upplåten till enskilda, hade deraf nu kunnat vara flere. större, väl odlade byar. Flera andra skulle kunna anföras, men man kan af de redan nämnda finna, hvilka l uppoffringar kronan gjort till fynnande af verk, som voro afsedda för bergsbruk, men som nedsjunkit till den fimpa rollen af skogsförödare. Sådan torde i allmänhet uppfattningen vara rörande frukterna af de privilegier. som beviljats åt Gellivaraverkens fordna egare. De nuvarande egarne hafva ej annan eller bättre rätt än de fordna innehatvarne, och det kan således vara anledving till att undersöka hurnvida vilkoren för besittningsrätten äro uppfyllda och huruvida Gellivara-verkens nuvarande egarelagligen äro berättigade till den enorma, nära nog atgiftsfria skogsafverkning, som verkställes i Norrbottens län. Vördsamt må anföras, att. då kaptenen och professoren Meldercreutz i sin ansökan uppgaf, att landet mellan Kalix och Luleå elfvar Mel dersteins bruk och Gellivara malmtägter samt tre svenska mil der ofvanföre. -för honom vore angelägnast. i anseende till brukets nödige be tjening med koloch malmkörslor-. den nåd. resolutionen derå bestämde såsom vilkot: att kaptenen och professorn Meldercreutz, vid verkställigheten deraf uti allt det som icke angår sjelfva frihetsåren och uti 1741 års förordning icke uttryckligen stadgadt blifvit, såsom om utsyningen af landshöfdingen i orten, samt nybyggens falla istån:sättande inom de beviljade frietsårens förlopp, jemte det mera som angående djurfång, fiske och -arbetshjon vid hemmanen bör iakttagas, egzde att ställa sig K. M:ts nådiga reglemente af den 24 November 1749 till nnderd. efterrättelse, undantagande 1:0 att i stället för de uti 4 3 utsatta tvenne åren, inom hvilka den