Aftonbladet – 22 februari 1873, sida 3

— Kristina Nilsson I Petersburg. Om en stor konsert i Petersburg, som söndagen den 2 Febr. gafs af kapellmästaren vid itali enska operan Bosoni i adelsklubbens lokal och vid hvilken såväl m:me Nilsson som m:me Patti uppträdde, skrifver en recensent i ryska Börstidningen, att densamma hos publiken väckt ett ovanligt intresse till följd af de båda framstående artisternas delta gande deri. Redan två veckor före konserten voro alla biljetter utsålda, Såsom det var att vänta, uppslukades de konsertbesökandes hela uppmärsxsamhet af de båda pri madonnorna vid vår italienska opera. — Publikens söndring i tvenne partier, Nilssonnister och Pattister, var i början icke synnerligt märkbar; såväl m:me Nilsson som m:me Patti framropades lika ofta och lika lifligt; såväl till den enas som den andras ära gjordes så mycket buller och väsen som möjligt och med alla de medel som stodo till buds: händer, fötter, stolar och sablar. Ehura entusiasmen redan vid konsertens början, efter det sympatiska och känslofulla utförandet af Gounods Ave Maria genom m:me Nilsson, som naturligtvis måste sjanga om stycket, gaf sig luft med en utomordentlig styrka, gick den dock oupphörligt crescendo ända till konsertens slut. Efter det m:me Patti utfört en alltför lätt (icke hvad utförandet beträffar) och graciös aria ur Linda, applåderades hon ännu mera än m:me Nilsson. Men den hänryckning, som hon uti rondon uti Etoile du Nord och i Näktergalen, som hon äfven nödgades sjuuga om, framtvingade, var så ovanlig att vi trodde det publiken icke skulls vara i stånd att eå ännu längre i afseende å ovationer. Vi hade dock misstagit oss. M:me Nilsson uppträdde, sjöng tvenne svenska visor och bifallet antog ännu större dimensioner. Dessa visor, som icke äro utan konstlade tillsatser, ega likväl en mnationel karakter och detta nationella element visste m:me Nilsson att framhälla genom sin sångs naturlighet och innerliga enkelhet. Efter lessa visor skyndade sig en delaf publiken at ur konsertsalen för att icke nödgas alltför länge vänta på sina öfverplagg, men stannade vid utgängarne af tonerna i ronansen På midnattshimmeln en engel flög. M:me Nilsson, gom sjöng på ryska denna veka, af sorg och vemod genomträngda och för henne passande sång, väckte furore, Hon måste upprepa romansen, hvarefter wn också sjöng den välkända ryska melodin Liabi menja (Älska mig), i hvilken hon å mästerligt och naturligt förstod att inägga ett nytt uttryck för hvarje gång orten Liubi menja, förekommo, af hvilka åogen egentligen utgöres. Hon erhöll så netiska och så ihållande applåder, att de västföljande numren knappt kuade utföras.