Aftonbladet – 21 februari 1873, sida 2

troende till alla himmelsbiå ögon, alla kristallklara stämmor och alla fromma leenden. Jeg återfick dock snart mitt förstånd, Det dröjde icke lävge förrän jag fann, att hela verlden är beskaffad på samma sätt som vår familj, att det öfver allt finnes hvete och ogräs. Slumpen lät mig finna en bostad hos ett par de heder ligaste menniskor i verlden, som, uppriktigt sagdt, talade mycket litet om idealet. Jag betalte dem i förskott en mättlig hyra; den andra mänaden var jag pank, jag anförtrodde dem min förlägenhet. De hade fattat vänskap för mig; de icke blott lugnade mig och beviljade mig all möjlig lättnad med afeeende på betalningen, utan de erbjödo sig äfven att föda wig och till och med att förskjuta mig penningar för attåter uppsätta min garderob, hvilket jag dock icke kunde antaga. I flera veckors tid åt jag middag endast hvar tredje dag, de bädaandra lefde jag af bröd och vatten. Denna sorgliga diet utöfvade intet menligt inflytande på min helga; jag var kraftfullt byggd och stark, och med förtroendet till framtiden hade jeg återfått min glädtighet. Oaktadt hungern stundom höll mig vaken hela natten, hvisslade jag som en hämplivg. Dagarne tillbragte jag i tafvelgalleriet; jag kopierade der Rembrandts porträtt, som ni känner till, det der han framställes med ett glas i banden och sin hustru i knäet. Jag hace fåvt i mitt hufvud, att samma dag som jag fullbordade min kopia skulle jag genom någon lycklig händelse finna köpare till deg — tron försätter berg.