Aftonbladet – 21 februari 1873, sida 2

Ni vet, madame, hur man går till väga åå man rensar fisk: man borttager den smak, den fått i gyttjan, genom att lägga den i rent vatten. Jag ville också rensa mig, men genom ett alldeles motzatt behandlingssätt. Jag hade fattat en sädan afsky för dygden, att jag kände ett behof att midt i dyn göra mig qvitt den smnola. jag ännu hade qgvar deraf. Jag stannade i Baden, der jag blef betjenad efter önskan. Jag träffade der vissa qvinnor, som mycket litet sysselsätta sig med stjernorna och aldrig gjort sig en ära af att ha definierat paradiset. De voro vänliga mot mig; Fortuna var det ej. Fäfängt smickrade jag mig med att på spel kunna htervinna mina två tusen ecus; jag förlorade de sista fjädrarne i min redan så pleckade vinge. Ursinnigare än någonsin begaf jag mig till Dresden, dit jag ankom i ett tillständ gränsande till utblottning, så illa deran, att jag måste sälja mina berloquer och en del at mina kläder, dyster till sinneg, nyktrad till från lasten, men ständigt med samma agg till dygden och samma miss: