Aftonbladet – 21 februari 1873, sida 2

och säg, hvem som skall åtaga sig att trö sta de bedragna?Han tog icke humör, han åtnöjde sig med att lyfta sina ögon mot himlen likasom för att bedja om förlätelse för min hädelse, som deck psndast incebar missaktning för hans tartuferi, Trots mitt motstånd när made han sig mig och fattade mina båda händer, På mina förebräglaer, mina smädeiser, svarade han med honungsöta, ljufva, gråtmilda förklaringar. Han tog de fyra evangelisterne till vitne, att då han lånade mina tio tusen francs, tänkte han endast på min fördel och att sätta miga penningar i säkerhet; emellertid medgaf har, att an ör tillfället begsgöat dem att betala en trängande skuld; han förefsll mis a myc: Mt skicklig I kasulstivs) särdeles styf uti ALL VÄRDA ut och in på saker och ting. Derefter började han en ordrik och dunkel redogörelse för hvad han kallade sin olycka: hemliga fiender hade stärplat till hans un: dergäng, han hade låtit narra sig af en industririddare, en insolvent gäldenär hade fulibordat hans ruin — och derpå började han nutgjuta sig i klagovisor öfver sin fromma hustrus och sina barns öde. Jag hörde spyftningar i ett närgränsande rum; jag trodde mig igenkänna Metas röst — hon som numera för mig endast var baronessan Griäneck. . Jag upptog ur min ficka det qvitto, som mr Holdenis gifvit mig, jag sönderslet det och kastade bitarna på golfvet. Jag vill icke öka er förlägenhet, sade jag i en ton af bitter ironi. Ni harnu endast en hedersskuld till mig, eller, om ni så hellre vill, ni är ingenting skyldig mig. Ert samvete och evangelium få bestämma er. Med dessa ord gick jag ut ur dygdens