Aftonbladet – 20 februari 1873, sida 2

iden med mig, som i a!la hänseenden försonade hennes sätt mot baron Griäneck. Ja, hennes hjertas godhet föreföll mig gränslös. Jag ansåg det klokt att icke längre uppskjuta med en förklariog. Såsom eu heder lig upg man ansåg jag min första pligt vara att skingra de illnsioner, som den förträftlige Holdenis tycktes hysa om mina familj förhållanden och min förmögenhet; jag hade icke blott uraktlåtin att vederlägga dem, utan hade tvärtom genom mitt depensiva lif och min passion för bästar sannolikt stad: fäst honom i dem. Det fogade sig emellertid så, att han en morgon kom och besökte mig i hotellet, Han var vänlig som alltid, dock iredde jag mig märka ett mola på hans vackra sänkta panna, och dorigenom kom jag att draga mig till minnes, att han sedan hägon tid varit tankfull och be kymrad. Han har något att säga mig, tänkte jag, och han är miasbelåten att jag icke går hans förtroende till mötes. Emellertid talade han till en början blott om likgiltiga saker. Jag bröt dock isen och utan något omsvep beräitade jag honom om min ungdom, mina drömmar, min koustnärs äregirighet, mittsista samtalmed min far tunnbindaren och onkel! Gedebous brot. Han röjde ett ögonblicks förvåning ech såg ut likt en persona gom plötsligt väckes; det varade dock blott ett ögonblick och haa hemtade sig genast. Han frågade mig om åtskilliga saker, som jag alliför lätt vidrört, och det var på ett ytterst förbindligt sätt han förskaffade sig en mer detaljersd käraedom om mina små angelägenheter. Han förestälde mig: satt konstnärsbanan är så oviss, att jag säkerligen var rikt begåfvad, att hans dotters porträtt utgjorde en borgen derför, men att jag dock icke borde obetänksamt förkasta min onkels förslag, att känslan för idealet