Aftonbladet – 19 februari 1873, sida 2

betalte man mig med samma mynt tillbaka; man säg mig gerna der; man klemade med mig. Jag hade underrättat mr Holdenis om min plan att lära tyska, och med utsökt förbindlighet åtog han sig att dagligen gifva mig en lektion; vid samma tillfälle uttryckte jag min lifliga önskan att få porträttera hans dotter och utan alltför mycket krus biföll han denna min anhållan, Följden häraf blef, att min onkel Gedeons nevö tillbragte flere timmar hvarje dag i dygdens sanktuarium. De som jag egnade Ollendoris gram: matik voro icke de angenämaste — icke derför att mr Holdenis var en dålig lä rare, men han var en smula långtrådig. Han upprepade alltför ofta, att fransmännen äro ett lättsinnigt och ytligt folk, att idealet är en tillsluten bok för deras poeter och konstnärer, att Corneille och Racine äro kalla retorer, att Lafontaine saknar grace och Moliere glädtighet. Han bevisade också, på ett alltför omständligt sätt, att tyska är det enda språk, som mäktar uttrycka tankens djup och känslans oändlighet. Deremot fann jag de seancer, som Meta förunnade mig, alltför korta. Det porträtt, som jag börjat, var den herrligaste, men på samma gång den svåraste uppgift för mig, Jag misströstade om att med heder kunna gå i land med den, så kinkigt föreföll det mig att uttrycka allt hvad. jag tänkte och kände. Ty gifves detvälnågotsvårare än att med penseln återgifva behag utan skön. het, att fästa på duken ett ansigte utan drag, som endast betyder något genom stämningens naiva uttryck, genom rodnande jungfrulighet, genom : blickens smekningar och leendets skimrande ljufiöt? Detta var dock icke allt, ty det fanns i detta englalika anlete något annat, som jag skulle ha velat återgifva. (Forts.)