Aftonbladet – 19 februari 1873, sida 2

Dessa äro de båda oliveträden och de båda jjusstakarne, som alltid stå inför Herren. jag trodde mig förstå, att m:r och m:me Holdenis voro de båda ljusstakarna; de små Holdenisarne voro ännu blott små dankar; men om dankar anstränga sig, kunna de blifva ljus. Så snart han slagit igen sin stora bibel, steg jag upp för att taga afsked. Han fattade mina båda händer och sade, med sina fuktiga ögon fästa på mig: Detta är vårt hvardagslif. Ni har i ett romaniskt land stött på Tyskland, ty, utan att vilja förnärma er, är Tyskland det enda land i verlden, der man rätt fattar familjelifvet, det innerliga sambandet mellan själarna och den poetiska och ideala sidan af tingen, Och med ett vänligt leende tilljade han: Jag tror mig icke begå något misstag: ni förefaller mig värdig att blifva tysk. Jag försäkrade honom, med en förstulen blick på Meta, att han icke misstog sig; att jag kände hos mig något oförklarligt, som föreföll mig likt en nådens kallelse. Detsamma upprepade jag en half timme der efter för den stackars Harris, som ursinnig af otålighet väntade mellan två buteljer rom och med kortleken i hand. Från hvilken bönesal kommer du? utbrast han, då han fick se mig inträda. Du luktar dygd, så att man kan storkna deraf. Och med detsamma fick han tag i en borste och började borsta af mig från bjessan kill fotabjellet. Han ville aftvinga mig ett löfte, att jag aldrig mer skulle begifva mig ill Florissant; det var förspild möda. Förl att straffa mig, sökte han berusa mig; men lå man tänker på Meta, berusar man sig cke med rom. i Om jag fattat tycke för Mon-Nid, madame,