Aftonbladet – 19 februari 1873, sida 2

sed öm blick och kysste hennes händer, om voro mycket röda. Under tiden rörde sig Metz beställsamt mkring, tände lamporna, band buketter för raserna på kaminen, gled in i salen för att jelpa huspigan, som dukade bordet, och lade derifrån med ett språng ut i köket ör att kasta en blick på steken. Hennes ar underrättade mig, att man kallade henne Lilla råttan, Mäuschen, emedan hon tripjade omkring så lätt, att man ickehörde wennes steg, och emedan hon kände hemlig: eten att vara allestädes närvarande. Middagen föreföll mig utmärkt; hon hade u haft sin hand med vid dess tillagande, nen hvad som föreföll mig ännu beundransvärdare var min förträffliga amfitryons appeit; jag fruktade en olyckshändelse, jag misgog mig. Vi drucko kaffet på verandan vid tjernornas. sken; doften af käprifolium och asmin parfymerade luften omkring 0ss, Det gör ingenting till saken, sade m:r HToldenis till mig, om man bebor en koja Her ett palats, blott man har en vindslugg, hvarifrån man kan se en flik af flen olå himlen. Han sammankallade derefter sina telninsar, ställde upp dem i en ring omkring sig ch lät dem sjunga åtskilliga psalmer. Meta markerade takten för de ungasångarne och ngaf då och då tonen; hon hade en näkergalsstämma, klar som en kristall. Vi gingo in i salongen. Psalmerna efterräddes af oskyldiga lekar, med hvilka man ortfor till klockan tio, då hjordens värdige herde gjorde. ett. tecken, som genast förstods. Då skrattet upphört, slog han upp n stor bibel, öfver hvilken han nedböjde in patriarkaliska panna, Han samlade sig rågra ögonblick och improviserade derefter n förklaring öfver nppenbarelsebokens ord: