Aftonbladet – 19 februari 1873, sida 2

ade jag; min inbillning har aldrig varit å glödande som i afton. Det är en verklig galenskap! utropade van och gaf sin häst ett duktigt slag med ridpöet. För att vara rättvis måste jag ercänna att den der Meta har vackra händer, yperb växt, charmanta armar och ypperliga xlar, af hvilka det skira tyget i hennes shemisettej sattl mig? il stånd att uppfånga n skymt, och jag tillägger, för att bereda r ett nöje, att hennes byst en dag skall vålla sina löften; men på samma gäng fördarar jag, att det öfriga är fan så underhaltigt. Och jag för min del förklarar, min be clagansvärde vän, svarade jag, att ni sak nar artistisk blick, att skönheten är en föriom och att mademoiselle Meta Holdenis, innan hon skiljes hädan, kommer att uppväcka ijupa passioner. Mr Holdenis bebodde ett komfortabelt landthus, som var beläget fem minuters väg från staden. Byn hette Florissant, landtstället Mon-Nid; som ni skall få se, harjag mina särskilda skäl att komma ihåg dessa namn. Jag infann mig på bestämd tid, trots Harris, som gjorde allt för att hindra mig att komma dit. Mr Holdenis önskade mig välkommen med den mest älskvärda vänlighet. Han sammankallade genast sina sju barn, uppstälde dem i rad efter ålder och storlek; de bildade ett rätt nätt orgelbarmonium. Han nämnde dem alla vid namn för mig, och jag måste underkasta mig berättelsen om deras älskvärda egenskaper, leras brådmogna talanger och deras qvickheter och infall. Jag lätsade vara förtjust; madame Holdenis log ett englalikt leendes De äro sin mor upp i dagen! sade hennes man, under det han betraktade henne