Aftonbladet – 19 februari 1873, sida 1

STOCKHOLM den 19 Febr. Några bidrag till grundskattefrågans utredning. I. Grundskatte-teorien eller grundbeskattningens teoretiska grunder 1). Grundskatten är den vigtigaste, likasom den naturligaste och den allmännaste, bland de direkta skatterna, d. v. s. bland de skatter, hvilka direkt eller. omedelbart upptagas af egendom eller förvärf och således hvila på en mot den beskattade direkt gående fordringstitel. Man har med en viss, om än icke strängt juridisk, likväl faktisk, d. v.s. det naturliga sakförbållandet uttryckande, sanning sagt, att riksstaten eller statsbördanr kan jemföras med ett på statsområdets samt: liga egendomar hvilande hypotek; ty staten är, 1 afseende på de ekonomiska eller finansiella medlen för tillfredsställandet af dess behof, aldra närmast hänvisad till afkomsten af sjelfva grunden eller jorden, som utgör dess territoriella område: Och staten hemtar dessa behöfliga medel från denna afkomst icke endast der, hvarest den sjelf besitter eganderätten till jorden eller till en del deraf — hvilket förhållande betecknas med statsdomän — utan äfven der, hvarest denoa eganderätt till jorden har öfvergått till en statsborgarnes privaträtt, men der för staten sjelf dock ännu återstår en rätt till bidrag af eller en skattefordran mot dessa privata egare af jorden såsom sådana. Detta naturliga sätt att bestrida och tillfredsställa de allmänna statsbehofven förekommer historiskt såväl hos äldre som hos nyare folk, om än visserligen regleradt på ett olika sätt eller utöfvadt under olika form, Redan de asiatiska despoterna betraktade sig såsom herrar öfver och egare till hela statsområdet och dess bebyggare; och de fordrade närmast af jordegendomen afgifter och prestationer till fyllande af deras behof samt pålade för öfrigt, efter eget godtfinnande, skatter och tributer på landets inbyggare. Men icke endast despoter, icke endast eröfrare, utan äfven republikanska fristater betraktade sig såsom jordens öfverherrar och egare samt belade den i sådan egenskap med afgifter och skatter; så gjorde de grekiska staterna, särskildt Athen, och så gjorde äfven Rom under den äldre tiden, innan ännu de från de eröfrade provinserna ingående tributerna medgåfvo att befria Roms egva medborgare från skattskyldighet till staten. Uti allt detta uttalar sig ett anspråk på en statens öfver-egendomsrätt till det eröfrade landet; och enahanda grundåsigt gör sig äfven gällande hos de germaniska folken vid deras behandling af de af dem eröfrade romerska provinserna. Under tidernas lopp förvandlades visserligen föreställningen om en nationens (statens) gemensamma öfver-egendomsrätt till föreställningen om en konungens (farstens) ensamma öfver-egendomsrätt till bela landst; men oaktadt denna förvandling eller förvexling är och förblir dock ännu alltid den Uursprungliga naturen och rättsegenskapen af dessa på grunden eller jorden, under en ständigt fortgående tillväxt, lagda mångnamniga bördor lätt igenkänbar — nemligen såsom genom lag eller genom maktspråk påbudna, eller ock endast faktiskt, till följd af omständigheternas och tidsförhållandenas kraf, uppkomna inskränkningar i jordegarens eganderätt genom anspråket på en öfver-egendomsrätt till jorden, hvilka sedermera i kraft af en häfdvunnen vanas rätt gjordes gällande mot jordegaren: alldenstund bördan uti kronans böcker är och uti så många år har varit uppförd och antecknad för en ärlig utlaga, hette det, så finnes icke skäl till befrielse från densamma, WHit höra först och främst de under äldre tider vanliga natura-preststatisnerna, vidare de sedermera dels i de förras ställe införda, dels jemte degarima infordrade penminge-afgifterna (de 8, k. gärderna och hjelperna), samt slutligen de afgifter, hvilka äro uttryckligen belagda med namnet skatter. Hurn tydligt na än ofvan beskrifna — för öfrigt mera endast faktiskt, än verkligen grundsatsenligt uppkomna — grundbeskattning, eller beskattning af jorden, vitmar om finanskonstens dåvarande råhet, så låter likväl från teoriens ståndpunkt åtskilligt anföra sig till dess rättfärdigande. För det första är förutsättningen eller antagandet, att, vid det af en folkstam gemensamt verkställda besittningstagandet af ett land, man statuerat en gemensam egendomsrätt till jorden och derför endast förlänat en nytftjanderätt åt de enskilda personer, Ät bvilka man öfverlät särskilda jordlotter till bebyggande — hvilken nyttjanderätt dessutom var förenad med en skyldighet till vissa prestationer åt det gemensamma hela (staten) — detta antagande är icke någon orimlighet och ett sådant förhållande innebär icke heller nå gonting rättsvidrigt. Vidare är det äfven från der medborgerliga skattskyldighetens. ständponkt helt naturlig; och fullkomligt motsvarande ett sig bildande och ännu föga utveckladt borgerligt samhälles enkla tilistånad, att egarne till grundegendomen — utom hvilka det nemligen under ett sådant samhällstillstånd finnes endast få eler inga andra fria och beskatibara xmedbypgare — få taga samhällsböråsrna utesjutande eller åtminstans bufvydsslligen på sina skuldror; och Isynnerhet kunde icke de afbängige nybygsärne, som endast innehade en nyttjandeist till jorden, hvilken tillhörde en verklig eller förmentöfver-egendomsherre (staten), beklaga sig deröfver, om af dem fordrades ett proportionerligt bidrag till de allmänna statsbehofvens fyllande från den genom deras arbete vunna och af staten skyddade jordafkastningen. Och slutligen kan det icke väcka någon förundran, att finanskonsten redan på denna tid — den gör ju på samma sätt ännu i dag! — tog åt sig öfverallt, der den fann något att taga. d. v.s. der den lättast och säkrast kunde få det, som dena för tillfället behöfde. På denna tid var dessutom jordegendomen eller jordbruksnäringen ännu den enda, eller nästan den enda källan för produktion, och förvärfsnäringarna bedrefvos då för det mesta ondast al ofria,