Aftonbladet – 18 februari 1873, sida 3

möda sig om att ej förfalla i det absolu dåliga. Gratiskonserternas kafelokaler är ej heller tomma, det är sant, och man kun de önska att smaken för dem ej blefve allt för rotfästad, men menniskan behöfver nå gon förströelse efter slutadt arbete för da gen, och den som bjudes i nämnda lokale: är sannerligen icke sämre än den som fördor mer allmänt än nu söktes på källare och krogar. Att hela familjen tillbringar sin afton : en kafelokal är ej just som det bör var: och det kan blifva som det bestämdt ick bör vara, i fall detta ofta upprepas; mer mycket sämre är det väl icke än att familje fadern ensam går dit och der stannar i dric kande bröders sällskap så länge lokaler hälles öppen, eller att han tillbringar mot svarande tid på ännu ohelsosammare ställen under det familjen sitter hemma och ha) ledsamt. Ju flera förädlande nöjen bjudas desto mindre skola alla de andra eftersökas Populära förläsningar för godt pris äro et icke förkastligt medel till däliga tidstördrifs motarbetande samt den goda smakens höjande, men verkligt vetenskapliga göra ännt mer gagn, om icke för tillfället, dock genon den bögre lyftning som dåe slutligen med föra i den allmänna samhällsandan. Det är derför af så stor vigt att vår khufvudstad erhåller ett verkligt universitet, hvilket all deles icke hindrar att en hel mängd popu lära föredrag kunna hållas samtidigt med de vetenskapliga. Det stora tilloppet till Björnstjerne Björn sons föreläsningar i den förflutna veckan betraktas måhända af mången som en mo desak, men den som litet närmare gifvit akt på vår allmänhet under de senare åren inger nog att orsaken ligger djupare och härrör af ett verkligt behof af attfören stund värmas af höga idger, umgås med något annat än de hvardagliga, små och på längden så föga tillfredsställande ämnena, som anhars taga uppmärksamheten i anspråk, hvartill i närvarande fall kommer det intryck. som utöfvas af en mäktig personlighet. Man må vara af olika tankar i ett och annat, i mycket kanske med Björnstjerne Björnson, men man njuter likväl i fulla och djupa rag åf håg hänförande taltillfolket, Man ledsnar ej heller på att höra honom. Efter hvarje nytt föredrag känner man ökad lust att höra ännu mera. Lycklig den som kan så begagna det lefvande ordet!