Aftonbladet – 15 februari 1873, sida 2

ingen era anletsdrag, och ändå — det förefaller mig otroligt. Jag stannade inte länge i Washington, anmärkte han, blott halftannatår. Då erhöll jag plats på ett kontor, på Jamaica, hos denna firma, som förut, i fall ni påminner er det, var Sewell, och Hill. Jag hade varit på kontoret i femton år, då Sewell dog, och jag blef erbjuden att ingå i firman. Det har på det hela gått mig väl i händer, fru Ware.. Ja, jag ser det, sade Helen. Och er mor? Lefver hon? Hon dog för ett halft år sedan, svarade han med en ofrivillig blick på sorgfloret på sin hatt. Det lyckades mig attförskaffa henne ett godt hem i Jamaica: ett lyckligare än jag tror hon någonsin förut haft. Jag skref en gång till Wexmoor, för att få veta något om er, men man svarade mig att herr Martyn var död och hans fa milj bortflyttad. Samma dag jag ankom hit igenkände jag er son; namnet Martyn Ware väckte min uppmärksamhet och jag såg genast en utomordentlig likhet mellan honom och hans mor. Edra drag, tillade han betydelsefullt, hade ej bleknat i mitt minne. Och ni — ni skall ju ej afslå min bön om räddning för honom? hviskade hon blygt. Afsle er bön! Inte rädda honom! Fru Ware, har ni då glömt allt hvad jag harer att tacka för? svarade han, och hans röst darrade af djup rörelse. Utan den uppoff. ring ni en gång gjorde för min skull, hade jag nu varit en fattig arbetare — hvem vet? kanske en usling — och min dyra moder skulle af sorg öfver mig eller öfver skilsmessan från mig blifvit bäddad i en för tidig graf, Vore allt hvad jag sparat — och