Aftonbladet – 15 februari 1873, sida 2

Det gör jag visst. Skicka honom till nig, så snart ni. kommer hem. . Jag fruktar ;j att detta skall upprepas: det blir honom en lexa för lifvet. Och jag skall söka bereda Martyns uppkomst liksom er godhet, lyraste fru Ware, beredt min. Jag har varje dsg ämnat besöka er, men sedan min inkomst och under min kompanjons frånräro har jag ej haft ett ögonblicks tid för nig sjelf. Men ni tillåter mig ju att komma snart ? Tillåta honom komma! Helens tårar börade åter rinna, och i stället för svar tryckte won hjertligt hans hand mellan sina. Jag skall nu säga min man allt detta, sade hon, och han skail välkomna och tacka ;r lika bjertligt, herr Aukland. Jag har innu ej vågat omtala detta för min man; nan skulle aldrig förlåtit Martyn, och — ud välsigne er, herr Aukland, nu och i all ramtid! Helen Ware begaf sig hem. Händelsevis og hon samma omnibus som då hon for. Samme konduktör stod på fotbrädet, samma annonser sutto uppsatta på insidan af vagaen, Med hvilken gripande känsla af för;viflan hade hon ej under bortfärden sett på samma föremål! Men nu voro hennes känslor så förändrade, att det föreföll henne som om hon på en gång blifvit förflyttad i paraliset. Martyn var utgången, då hon kom hem. Ingen visste hvar han var. Amy hade hört grinden häftigt slås igen ungefär en timme förut och trodde att han hade gått tillistalen. Helon väntade, väntade med orolig, lad otålighet, på hans återkomst. Men han kom ed Timme efter timme förlöt, förmiddag, eftermiddag. Helen greps vf en obestämd hemsk aning, Han kom icke ich dagen led mot sitt slut, Hon stod vid