Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 3

Strödda underrättelser. Landoch folkbeskrifning. Zanzibar. England har, såsom bekant är, skickat några krigsfartyg till Zanzibar för att söka förhindra den der florerande gslafhandgin. En officer, som deltager i denna expedition, berättsr i ett bref, åateradt den 15 December, föliande om engelsmännens bosök i staden: Vi funno här ena ganska aktningsvärd stad så väl i afseende på storlek som utseende. När vi hissade vår flagg, gåfvo visultanen salut med 21 skott. På eftermiddagen besökte vi doktor Kirk, dena engelske konsa!n och Livingstones vän. Han ser sjuklig ut, och han berättade. att den förfärliga orkan, som nyligen hade anställt så stor förödelse på ön och fastlandets kuster, hade förorsakat så stor efterfrågan af arbetare, att det skulle bli ytterst svårt att nu uppgöra någon öfverenskommelse rörande slafveriet. Senare besökte vi slafmarknaden, der ungefär 100 slafvar voro utställda till salu. Dessc sågolugna ut och voro tydligen mer smickrade än förnärmade af den undersökning. man underkastade dem. Qvinnorna voro fördelade i två grupper, allt eftersom de voro ämnade tiil arbeterskor eller medhustrur. Dessa sistnämnda voro målade och brokigt utstyrda, och det högsta pris, som begärdes, var 60 thaler. Sultanen af Zanzibar, Segd Burg Mask, är en medelstor man med stor mage, svart hår och Skägg. stora svarta ögon och olivfärgadt ansigte. Han bekymrar sig föga om oss och våra filantropiska planer. Hvarje dag offrar han en ung tjur, och derefter tåga dervischer och andra prester omkring på stadens gator, läsande högt böner ur koranen för att bedja Gud eller Gudarne afvända all olycka från berrskaren. Den 18 blefvo vi föreställda för sultanen; hans HORPEn eraber och negrer om hvarandra, bildade häck. I närheten af palatset och i dess salar och gångar voro perser (hans bästa trupper) uppställda, och 40 steg bakom dem stod sultanen sjeli med sin vizir, sina bröder, fältherrar och officerare. Han räcke dokt. Kirk handen och helsade vänligt på honom. Vi stannade vid ingången till tronsalen; men sultanen gick oss till mötes samt bad oss stiga fram och taga plats. Sjelf satte han sig midt i salen med viziren, en slug gammal arab, samt sin krigsminister, en perser. på sin högra sida, alla utstyrda med sin barbariska prakt: till venster satt dokt. Kirk, vår chef och de öfrige officerarne. Det bjöds sorbet och kaffe, och samtalet vände sig omkring obetydliga ämnen. till dess sultaneu plötsligt frågade vår chef, huru det förhöll sig med Sjökonungen.. Detta var ett sultanen tillhörigt fartyg, som kort förat hade blifvit taget till pris af vårt fartyg; men vår chef kunde med sanning säga, att han ingenting visste der. om, emedan detta hade skett, innan han hade fått befälet. Furste och folk hats oss grundligt, och vi betraktas icke annorlunda än som ett slags sjöröfvare. och om det stode i deras makt, skulle vi väl också bli behandlade såsom sådana. Man uttalade högt sin förundran, att ett så rikt folk som det engelska kunde bekymra äg om slafvarne på den afrikanska kusten och icke hade nog med sitt eget lands angelägenheter.