Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 3

sin tid! Ännu en vecka — kanske två veckor — innan hjelpen kunde kommal Och dessa obarmhertiga kreditorer, som ej ville höra talas om uppskof! Att vänta blott en vecka, kanske två, och allt vore godt och han icke uppoffrad! Om han blott kunde gå bort och gömma sig i en jordkula under dessa veckor! Om han blott kunde falla i en förtrollad sömn, som foråom skedde i sagorna, och vakna upp i det ögonblick skeppet lade i land! Men han kunde det icke; han kunde deticke! Han måste kämpa med det håråa hvardagslifvets, icke med inbillade olyckor. Låtom oss göra Martyn Ware full rättvisa. Han fruktade deana olycka vida mer för sin mors än för sin ezen skull. Han älskade och vördade sin mor, så som jag tror endast de barn kunna vörds och älska den moder, som rätt uppfostrat dem. Från hans tidigare år hade hon sökt att föra honom på dygdens väg; allvarligt, mildt, out tröttligt hade hon visat honom hura Gud älskade honom, och huru han skulle lefva så, att han kunde förtjena denna kärlek; hon hade gjort den smala vägen till. en ijuflig väg för honom. Mina vänner, varen öfvertygade derom, det är endast mö: drar, sådane som dessa, som blifva ömt och varmt älskade af sina barn; som vördas af äm högre än något annat väsende på jorn. Ja, det var tanken på hans moder, gom gjorda Martyn Ware så djupt olycklig, Om an blott kunde dölja allt för henne! Om han blott kunde komma öfver dessa olyck:liga fjorton dagar, behöfde hon aldrig veta hvilken usling han varit. Hädanefter skulle jan. återvända till stilla aftnar i hemmet, ill förädlande nöjen; och detta var ej når n flyktig tanke, utan ett fast oomkull