Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 2

I MMMMMHMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMFMM— ANDRA KAPITLET. Frestelsen och fallet. Det var en svår frestelse, en frestelse för hvilken jag hoppas aldrig någon af mina läsare måtte blifva utsatt, i samband med den oemotståndliga driffjedern behofvet. Det var en svår frestelse och Martyn Ware, hederlig som han var, både af natur och ger nom uppfostran, dukade under derför. Bedrägeriet tycktes vara så lätt, och frestelsen var så stark! Ungefär en månad efter Vavasours afresa hade Martyns penningbekymmer nått sin högsta höjd, och den olycklige unge mannen visste attinnan morgondagens sol gick ned, sknlle allt vara kändt. Att blifva arresterad för skuld var oundvikligt; han kunde icke gömma sig, som somliga kunna; han måste under alla förhållanden vara på sin post, och sheriffena handtlangare kunde välja sin tid för att gripa honom. Att blifva så vanhedrad, att förlora sin plats — ty detta blefve oundvikliga följden — att hans goda och högt älskade moder skulle få veta hvilken värdelös, bedräglig usling han varit — tauken på allt detta gjorde Martyn Ware nästan. ursinnig. O, om det präktiga skeppet, medförande den utlofvade hjelpen, blott ville flyga, snabbt som en fågel öfver vågorna! Han litade alldeles fullkomligt på Vavasours ord; han ville ej ens en sekund dröja vid tanken på att han kunde brista i ordhöllighet: om en dylik tanke for igenom hans bjorna, sprang han upp och kastade sig med feberaktig oro in i sitt arbete, för att undslippa en tanke, som föreföll honom alltför ryslig att ens drömma om, ; O, om det präktiga skeppet blott kunde göra en omöjlig rosa och kumnra in föra