Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 2

skyllde jag på efterräkningar från min resa på kontinenten. Hvadskall jag göra? sade Martyn och kastade sig på en stol. Göra? Det förstå du skall göra är att följa med mig och äta en riktigt god middag. Jag har icke smakat ens en brödbit sedan i morgse. För resten tycker jag ej illa om att få komma hem, för ombytes skull. Jag har just blifvit trött på London på sista tiden. Huru trött på London Martyn länge varit, kunde ingen ana, Ack, om jag blott vore fri från detta! Om jag blott kunde komma ur detta eländet hade han inom sig suckat både natt och dag. En gång fri, skulle ej ens Vavasour kun nat draga honom ned idenna Maletröm igen. Men befrielsen skulle ej komma, tycktes det. och Vavasours lätta ton gjorde honom förtviflad. Tyst, Vavasour, för himlens skull! Har du då ingen barmhertighet med mig? Full ständig undergång hotar mig och jag kan ej undkomma. Jag kastar mig hellre i Themsen än jag möter ett sådant öde. Ware, hör hvad jag säger, sade Vava sour, med mera värma än man någonsin förr hos honom bemärkt. Vi äro begge i sam ma båt och kanske du aldrig kommit dit, om inte jag varit. Nu blir jag upphjelpt ur den, och jag svär att du skall bli så med. Den första postbåt som seglar från Jamaica sedan jag kommit dit, skall ha pengar med åt dig. Du kan tro mig Ware, ty jag svär att du skall få dem. Och Martyn litade fullkomligt på sin vän Vavasours löfte.