Aftonbladet – 12 februari 1873, sida 3

en enda son, ty han blifver gerna hennes afgud. Jag säger dock icke detta med särskildt afseende på Helen Ware. Hon älskade sin son med den högsta kärlek; men hon hade aldrig skämt bort honom, och hon var vida mer orolig för hans eviga, än för hans timliga välfärd. Men på senare tider hade det kommit öfver henne en fruktan att han på något sätt kommit på afvägar. Denna fruktan hade gripit hela hennes varelse, Hon vågade icke andas derom, icke till Amy, icke till sin make; hon vägade knappt hviska det till sitt eget hjerta. På hvad sätt Martyn förirrat sig från det rättas väg, kunde hon ej ana, visste det ej, men ängslan satt dock gvar vid hennes hjerta. Herr Ware kom in; det var en högväxt man med grått hår, och ett lugnt, vänligt väsende. Helen gick emot honom. Jag trodde du skulle komma sent hem i afton, Edward, sade hon. Ja; men mötet blef uppskjutet, Är Martyn hemma? Helen vände sig bort för att ringa på någon af tjenarne och svarade så bekymmerslöst som möjligt: Ännu inte, men han kommer väl gnart. Motsatsen mot hvad på senare tiden va rit händelsen, anmärkte hr Ware, Teå inbärs na och Helen serverade det som vanligt, Det hade nu börjat skymma och lampan var tänd. Herr Ware gick, sedan han druckit tå, till en i gravnskapet boende vän, som var mycket road af vetenskapliga försök, hvari Ware med särdeles nöje dels tog. Hade han ej så ofta tillbringat aftonen borta, hade han naturligtvis vetat mera om den mycket oregelbundna tiden för Mar tyns hemkomst, (Forts.)