Aftonbladet – 11 februari 1873, sida 2

MM NRR— Lt att jag får en mindre dyrbar utstyrsel till mitt bröllop, än att ni skulle behöfva lemna Bob qvar här. Hon hade ej tid att höra på de hjertliga tacksägelser, som slösades öfver henne, de välsignelser, som nedkallades öfver hennes hufvud. Hon mäste skynda sig hem, så att hennes frånvaro ej blefve upptäckt. Bob RBotney följde henne under tystnad på hemvägen. Ynglingen kunde icke tala; hans. hjerta var för follt; Helen; ä sin sida, kände till fallo sanningen af den gyllene regeln: saligare är gifva än taga. Hon frågade sig med undran huru hon för ett enda ögonblick kunnat sätta i fråga att köpa sig öfverflödsartiklar, då hon kunde göra en god gerning. Hon stannade då de kommo fram till fabriksgatan, som den kallades. Nu behöfver ni ej gå med längre, Bob. Jag är så godt som hemma nu. Får jag inte följa er till porten; fröken Helen ? Nej, jag går hellre ensam. Farväl, Bob! Jag önskar er all möjlig lycka och framgång i det nya landet. Fröken Helen, sade han och tog den hand hon räckte honom mellan sina båda, under det han kämpade med sig sjelf för att undertrycka hvarje yttre tecken till rörelse, aldrig — aldrig skall jag kunna glömma hvad ni gjort för oss! Jag är viss på att min mor skall försöka betala er, så snart — Nej, nej, Bob, jag vill inte hafva pengarne tillbaka, afbröt hon. Jag reser ju sä snart härifrån och vet ej hvar jag till sist kan komma att hamna. Jag hoppas ni skall göra lycka i det främmande landet, och det blirden återbetalning jag helst önskar, Farväl, farväl ; ((Forts,)