Aftonbladet – 11 februari 1873, sida 2

med er mör, Bob, sade hon. Är hon ensam?7 Ja, det är hon visst. Jag skall följa er, fröken. De gingo vidare; Helen stadigt och lugnt, ynglingen oroligt och ballrande. Han arbetade fed fötter och tunga, för att försöka bevisa att något sådant som gråta vår en fysisk omöjlighet för en tapper yngling, söm han. Fru Rotney var uppe på vindsrummet, men kom ned då hon hörde dem öppna porten, Hon gret icke nu, men den förtviflan, som lästes i hennes anletsdrag, skulle hafva genomborrat Helen Martyns hjerta, om hon ej vetat att hon bar trösten isin hand, Hon var blyg och förlägen då hon lemnade sin gåfva och kände sig fullt så. brottslig som Bob nyss, då han ertappades grätande, och hon gaf sin sedel mera tafatt än vänligt. Men att se fru Rotneys glädje! Att se förändringen i stackars Bobs ansigte, der han stod i en vrå, med öppen mun och bleknande af rörelse! Helens ögon fylldes af tårar ty den glädje hon skänkt, kom tillbaka till hennes hjerta, och jag fruktar att Bob i detta ögonblick betraktade henne som den verkligaste engel han någonsin haft begrepp om. Mer fru Rotney gjorde nu invändningar mot att mottaga sedeln. Kanske hade fröken Helen gjort någon uppoffring, eller un derkastat sig något obehag för att erhålla densamma. Nej, jag skall uppriktigt säga er hura saken förhåller sigs, sade Helen. Jag fick den helt oförmodadt i afton af pappa, och uppoffringen att bortgifva den, blir inte mycket stor, tillade hon i glädtig ton. Jag fick den för att köpa mig ytterligare några saker till min utstyrsel, fru Rotney, men jag behöfver dem ej. Det äri allafall bättre