Aftonbladet – 11 februari 1873, sida 2

Fadren stod med ryggen vänd mot dörren, tydligen sökande efter någotisin skrifpulpet, hvars lock stod öppet. Helen näfmade sig och väntade tills han skulle få tid att tala med henne. Han vände sig om med en frågande blick. på henne; Den tiopundsedel pappa gaf mig — får jag använda den alldeles som jag vill? Det får du visst svarade fadren och såg litet förvånad ut. Jag menar, pappa, om jag får använda den till hvad som helst, upprepade: hon. Om jag till exempel inte bryr mig om att köpa klädningstyger och dylikt — kan jag betrakta den här gedeln såsom helt och hållet min egendom, ändå ? Du kan göra med dem hvad du vill, svarade han. Min enskilda åsigt är den, att de penningar du förut fått bort räcka till, utan det här. Nu har du emellertid fått den. Helen gick upp till sig igen, tog på sig hatt och sjal; och smög sig ut genom porten. Det var en vacker månljus afton, och hon var ej rädd att gå ensam. Hon visste att pengarne, för att kunna vara till någon nytta, måste lemnas ännu i denna afton, ty fru Rotney hade sagt att hon skulle tidigt följande morgon vara på väg till Liverpool, Då hon kom in på afvägen mötte hon gossen, Bob. Han trodde sig vara ensam och gaf sin smärta luft i högljudda snyftningar, som äto förfärligt sorgliga och förtviflade i af.onens tystnad. Bob, är det. ni? Full af blygsel öfver att sålunda blifva rtappad på bar gerning, vände Bob bort ufvudet och försökte hvissla en visa. Helen åtsade ej om att hon fört honom gråta, Jag skulle gerna vilja tala ett par ord