Aftonbladet – 10 februari 1873, sida 2

Men ni är väl ledsen öfver att skiljas från henne, Bob? Ledsen! och han sväljde tårarne och vände sig bort från henne. När brefvet kom i morgse, tyckte jag att jag kunnat röra upp himmel och jord, för att få följa med henne, och... och... Men det tjenar till ingenting att tala om det, titlade han efter ett litet uppehäll. Tack för ert deltagande, fröken Helen. Ack, Bob! Det gör mig så ondt om henne! Måtte ni en gång framdeles kunna få komma efter dit bort — till henne! Om hon bara lefver, så kunde det väl inte vara omöjligt; men ser ni, fröken, hon tager sig så grufligt af allting. Han lyftade åter på mössan och gick. Och Helen Martyn stod och såg efter honom i aftonskymningen, med tårar i sina vackra ögon. ANDRA KAPITLET. Helen Martyns andra aftonpromenad. Hvad man skulle taga sig till utan penningar här i verlden är ej godt att veta, men hvad som tyckes vara otvifvelaktigt, är att många sorger och bekymmer, som vi be. haga skapa oss, alldeles icke skulle existera, om verlden kunde gå sin gång utan mynt. Då Helen Martyn kom hem, var lampan redan tänd i förmaket och teet intaget. De spisade vanligen middag midt på dagen; detta lämpade sig bäst för herr Martyns affärsvanor, och det lämpade sig också bäst för Amys helsa. Elizabeth satt vid tebordet, färdig att servera teet, så snart hennes far kom -i Han brukade äm låta vänta på sig, och hon för sig så gerna, liksom nu, med något handarboto, för att ej öda