Aftonbladet – 10 februari 1873, sida 2

tiden. Hon sydde en spets i kanten på en kammarduksremsa: det var något arbete tillhörande systrarnas brudutstyrsel. Hon säg betydligt äldre ut än hon var; man kunde trott henne vara ett par och trettio år, med hennes allvarsamma och litet gammalmodiga klädsel. Den yngsta systern, Amy, stod bredvid henne, och stödde sig mot hennes stol. Hon hade tro gånger haft slaganfall, och det första, när hon var helt liten. Följden häraf blef en beständig darrning och ryckning i hennes ansigte, händer, ja hela kroppen. Mänga läkare hade blitvitrådfrågade, mycket penningar utgifna, bad och medikamenter af alla tänkbara slag begagnade. Hon blef icke mycket bättre, men läkarne trodde dock att hon, om hon fick lefva ett par, tre år till, skulle kunna blifva temligen fri från darrningen. Midt emot Elizabeth satt Sophia, stödjande armbågen mot bordet och med missnöjdt utseende. Hon liknade Helen ganska mycket, men hennes ögon hade fadrens kalla, härda blick. Sophia var mycket fallen för att göra små saker till stora bekymmer, och hon tyckte att hon just nu fått ett sådant. Helen delade det och tyckte sig också vara mycket illa behandlad. För att förklara detta, måste först sägas att både Helen och Sophia voro förlofvade, den förra med en herr Ware från London, den senare med pastor Gazebrook. Båda systrarnes bröllop skulle, som Helen nyss sagt fru Rothney, firas om en månad, och på samma dag. TIngendera gjorde i pekuniärt hänseende något lysande parti. Ware var sekreterare hos ett enskildt bolag med en årlig lön af tre hundrade pund, och pastorn hade ett litet sacelani i Wales, som inbragte föga mer än haltva denna summa. Men herr Martyn hade ej ansett sig böra