Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 3

utsigt att i detta lifvet återse honom. Det är som döden; åtminstone synes det mig så. Helen förstod henne ej. Under strömmande tärar gaf enkan slutligen en förklaring på sina ord Hon hade visserligen ienna morgon erhållit det utlofvade brefvet från Amerika, men inga penningar. Brodren hade med stor ledsnad förklarat sig omöjligen kunna sända dem: han hade allt hvad ban behöfde i öfverflöd i sitt hem, men reda penningar hade han, som landtman, alltid ondt om; han bad henne försöka få låna den felande summan, så skulle han gerna sedermera återbetala den. Det är omöjligt! sade hon snyftande, Jag kan ej få låna en enda shilling, jag har ingen vän eller hjelpare i hela vida verlden, Jag har nu också fått höra att åtskilliga utgifter, som jag ej tänkt på, blifva nödiga i och för embarkeringen, och jag får kanske lof att sälja en del af mina kläder, för att kunna komma öfver sjelf. Helen blef mycket ledsen. Hvad är att göra? sade hon, Ingening... jag måste öfverge min gosse, lydde det under tårar afgifna svaret. Wjelf måste jag resa: jag borde hafva lernat detta hus redan Värfrudagen, och nu är det den tjugunionde. Jag måste resa: jag har inte tak öfver hufvudet, inte en bit bröd att lefva af här i det gamla landet, och min gosse, han måste stanna qvar här och försöka förtjena sitt uppehälle så godt han kan. Jag skulle gerna uppoffra mig för honom, om jag blott visste huru: jag ville helle dö än resa ifrån honom. Och huru mycket felas-er i respenningar? frågade Helen nästan andlöst. KForts.)