Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 3

Fro Rotney, klädd i sin enkedrägt, satt i sitt förmak, då Helen kom in. Detta rum hade varit ganska prydligt fordom, men nu var det nästan tomt. Helen blef förskräckt, när hon fick se fru Rotnuey, ty denna tyck: tes vara ett rof för den djupaste förtviflan. Hon satt på en pall, vaggande frarh och åter, medan stora tårar långsamt rullade öfver de dödsbleka kinderna. Det måste medgifvas att Helen undrade härpå; enkan tycktes ej hafva några band, som fästade henne här, eller någon orsak att så djupt känna skilsmessan från detta ställe. Hon steg upp, då han fick se Helen, och aftor kade sina tårar, men det smärtfulla uttryc ket i hennes ansigte dröjde qvar. Ack, fröken Helen! Ni kom ändå er gång till mig! sade hon. Jag kunde ej låta er resa, utan att sägs er farväl och önska er lycklig resa, sva rade Helen vänligt. Mina systrar äro inte med, men de sända er de hjertligaste hels ningar. Vi hoppas att ni och Bob måtte lyckligt framkomma till er resas mål och finna ett godt hem der. Dessa ord tycktes gripa henne utomor dentligt. Hon brast ånyoi gråt, denna gång så våldsam, att Helen verkligen skrämde: deraf. Hon försökte fåfängt tala: blot snyftningar hördes. Helen, litet blyg och uppskrämd, visste ej hvad hon skulle sägs eller göra; hon drog den slutsatsen, att al denna sorg måste vara för den olycklige makens minne. Slutligen aftogo dock snyft ningarne, t Förlåt mig, fröken, stammade hon. N kan ej fatta hvad det vill säga att skilja: från sitt enda barn, att lemna sin enda sor vind för våg i den stora, vida verlden, at resa bort från honom med knappast någor