Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 3

återstoden af husgerådet. Detta var högst obetydligt. Hennes man dog i början af November — det var nu i slutet af Mars, och hon hade ej haft annat att lefva af, än att litet i sender afyttra sina bohagsting. Ej under då, att hon blott med svårighet kunnat anskaffa tillräckligt för sin egen resa, att ej tala om sonens. Hon hade inga vänner, ingen bekantskap med folketitrakten. Som en arbetares hustru hade hon ej kunnat komma i beröring med ståndspersonerna derstädes, och foråna vanor och smak hindrade henne att umgås med andra arbe tares hustrur. Visserligen hade fröknarne Martyn ofta nog helsat på henne; men de betraktade hense dock alltid såsom hustrun till en af deras fars arbetare, för hvilken de hyste ett godhetsfullt intresse. Allt var nu ordnadt för hennes afresa hon skulle gå med ångbåt från Liverpool följande vecka och lemna Wexmoor redan nästa dag. Allt detta hade man fått höra hos Martyns, liksom ock att brefvet från hennes bror, som skulle innehålla de utlof vade penningarne, kommit denna morgon. och Helen hade beslutit att taga afsked af henne, Att hon skulle resa utan ett enda vänligt ord från dem, utan ett försök att mildra det grymma minnet af den olycka hennes man förorsakat och för hvilken hon på in tet sätt kunde ställas till ansvar — — det kunde ej Helen uthärda. Hon sade sina gystrar hvart hon ämnade gå, klädde sig. och då vi sågo henne obeslutsam stanna i portiken till villan, öfverlade hon med sig sjelf hurdvida hon först skulle gå in i fa briken och begära sin fars tillåtelse eller först gå till fru Rotney och sedan bekänna had hon gjort. Mötet med fadren afgjorde saken,