Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 3

att spatsera, och hennes omutliga sanningskärlek, hennes vedervilja för allt, som hade det minsta sken af bedrägeri, tvingade henne att återtaga sina ord. Hon visste att hon ämnade besöka ett ställe, som, ehuru icke formligen förbjudet för herr Martyns döttrar, dock genom en tyst öfverenskommelse skyddes af dem. EP Pappa, jag skullej gerna vilja taga afskedd af fru Rotney, innan hon beger sig på sin långa resa, sade Helen. Gör som du behagar i det fallet, svar rade fadern. Han yttrade icke detta med missnöje, utan vårdslöst, som om han ej ansåg den saken värd att kosta många tankar på, och påskyndade genast sina steg upp mot boningshuset. Helen tyckte att en tyngd föll från hennes hjerta, och hon fortsatt sin väg med lätta steg. Han gick förbi fabriken och kom suart till en skuggrik, med träd planterad biväg. Nära slutet af denna väg låg en liven låg byggning, som om sommaren var mycket vacker, med sina af skogsrefvan (clematis) nästan helt och hållet beklädda väggar, ock med den sorlande bäcken, som rann! genom trädgården. Det var ej något gladt ärende, som förde Helen Martyn bit, och hennes sinne greps af missmod, då hon stannade vid tröskeln, Egaren till denna nätta bostad, Robert.Rot ney, hade under de senaste sju, ätta åren arbetat på herr Martyns fabrik. Han var en af förmännen der och förtjenade omkring tre pund i veckan. För fyra år sedan hade han gift sig med en enka, ett fruntimmer af bättre stånd, sades det, men som blifvit mycket fattig. Det sades också att Hon hade trott Rotney, som var en vacker karl med godt sätt att vara, på fabriken inne