Aftonbladet – 7 februari 1873, sida 3

gripa. Dessa bestämmelser afse, att i dylika kritiska ögonblick, då menniskors lif och välfärd stå på spel, dels bereda liksom två instanser, på det att hvarje öfverilning må förebyggas, dels lemna det afgörande ordet åt den civila myndig heten, som med fullt berättigande kan antagas vara mindre böjd att använda våldsamma medel än den mera hårdhändte och vid ögonblicklig lydnad vande krigaren. Dessa stadgandens syfte måste, med ett ord, vara, att bilda en återhållande kraft, afsedd att förhindra onödig blodsutjutelse. Men allt detta finnes ej till för Gotand; ty man kan väl ej föreställa sig, att landshöfdingen-militärbefälhafvaren, huru väl han än i vanliga fall må förstå att dela sin tid och sina krafter mellan sina föga samhöriga befattningar, skall vid utomordentliga tillfällen rent af kunna upplösa sin personlighet, så att han blir en fullständig dubbelmenniska, hvilket dock vore alldeles nödvändigt, om lagen såväl till anda som bokstaf skulle vinna tillämpning. Men ej blott i afseende på så sällsynta och allvarsamma förhållanden, som de i k. förordninzen den 6 Februari 1849 afsedda, medför det lubbla chefskapet dessa förvecklingar, hvilka af näen lagtolkning kunna bortresoneras. Äfven rid andra, helt alldagliga omständigheter inträda nellan de olika befogenheterna kollisioner, hvilka ill sist måste medföra en fullständig skilsmessa. förhållandet förklaras bäst genom exempel, Bland hvilka jag vill välja ett af de allra enklate. En person har af en eller annan anledning örsummat att inställa sig vid exercis eller vavensyn. Militärbefälhafvaren anmäler saken hos conungens befallningsbafvande, hvilken det enigt k. brefvet den 19 Januari 1864 åligger ådöna den försumlige stadgadt vite. Mannen inkallas och möter då sin åklagare, militärbefälwafvaren, på domaresätet. Man kan visserligen äga: detta är ett misstag; det är naturligtvis 1iteslutande i egenskap af landshöfding, som läets högste civile och militäre tjonsteman presilerar vid dylika tillfällen. Men hvem kan föränka menige man, hvars styrka aldrig ligger i zonsten att abstrahera, om han helt enkelt fatar saken så, som den framträder för hans ögon. Van må dessutom döma mycket skonsamt i detta all, emedan det understundom velat synas, som om de höge innehafvarne af den dubbla myndigeten sjelfve ej riktigt förmått att bestämma ;rtänsen mellan de olika maktområdena. Säkerigen finnes det ock inga embetsmän i vårtland, som till följd af sin inbördes ställning så ofta öpa fara att begå det eljest mera omtalade än fta förekommande felsteget. att falla hvaranIra i embetet, som lanushöfdingen på Gotland och militärbefälhafvaren dersammastädes. Alldeles enahanda förvecklingar uppkomma, då konungens hbhefallningshafvande enligt 1842 års ågordning skall på militärbefälhafvarens anmolan prötva och böifra försummelser eller oriktigeter, som blifvit begångna vii uppbådande af sronoskjutsar. Förhållandena kunna dock antaga en ännu ömåligare form. Enligt sistnämnda förordning tillzommer det konungens befallningshafvande att ipptaga frågor -om beredande af ersättning för skada. som till krigsstaten hörande person under ågande eller marche forcte förorsakat; och 2 3 af 1841 års inqvarteringsordning för rikets städer lyder sålunda: Förmenar klagande sig rara af befälhafvaren uppehållen eller förnekad in rätt, anmäles målet hos landshöfdingen, som lå har att vidtaga den laga åtgärd omständigweterna fordra. Om det nu tillåtes mig anaga, det militärbefälhafvaren på Gotland vållat det förra fallet skadaneller i det senare uppehållet eller rättskränkningen-; så frågas: ill hvem skola de klagande vända sig? Naturigtvis till landshöfdingen, som skall skaffa dem ätt mot den felaktige militärbefälhafvaren, det ir mot sitt eget bristfälliga jag-. 4 Vida flera fall af besynnerliga förvecklingar unde framdragas, men de nu anförda torde vara illfyllestgörande, då genom dem är visadt, att öreningen af landshöfdingeoch militärbefälhafrareplatserna på Gotland träder en gruudlagsvaragraf för nära, gör tillämpningen af en ganka vigtig kongl. förordning omöjlig inom länet amt mycket lätt kan tvinga de förenade befattingarnes innehafvare att uppträda än i den föratliga ställningen af åklagare och domare i amma sak och än i den nästan komiska af svaande part inför sitt eget tribunal. . När jag ser den skarpa gränslinie, som i 2 18 f21855 års landshöfdingeinstruktion blifvit uppragen mellan den civila och militära makten, så indrar jag, huru den besynnerliga förening af åda, som förefinnes på Gotland, kunnat öfverefva dagen för denna författnings utgifvande. Men denna nndran försvinner, då jag läser 1784 rs landshöfdingeinstruktions 4 7, ty då undrar ST blott. att förenivgen någonsin kommit till tånd. Skulle detta hopande af rakt i samma and kurna blifva befolkningen för tungt på nå;on ort, så vore det väl företrädesvis på Gotand, der hvarje man är värnepligtig från sitt 18:e 11 sitt 50:e år. Jag vill ej uppehålla mig vid de svårigheter, om ej bero på konflikten med gällande lagar, tan härflyta från institutionens egen natur. Det orde dock vara klart, att vid hvarje landshöfingeombyte på Gotland en ej ringa svårighet kall uppstå för regeringen att utfinna en peron, som i sällsynt förening besitter de vidt rilda egenskaper, hvilka oundgängligen erforras, om de olikartade uppgifteraa skola kunna wotsvaras. Är denna första svårighet lyckligt fvervunnen, så återstår en annan, som likalees sammanhänger med den menskliga naturens fullkomlighet. Det händer nemligen. lätt, att n person, som måste dela sin verksamhet melan tvenne inbördes högst skiljaktiga områden, örmås — vare sig af öfveruppskattning af eller örkärlek för det ena — att så omfatta detta, tt det andra blir i väsentlig mån försummadt. kulle något sådant i nu berörda fall inträffa — et måtte nu ske i hvilkendera riktning som elst — så måste deraf högst menliga följder för rotlands utveckling härflyta. Jag nödgas ännu tillägga några ord rörande n anmärkning, som ofta blifvit framstäld. Man rågar nemligen med en stark tillsats af tvifvel: Kan militärbefälhafvarebefattningen på Gotland och för sig lemna en person verklig sysselsättipg?. För mig synes denna fråga mera besynerlig än hermttigad. Att under ganska ogynamma förhållanden, beroende hufvudsakligen på xercistidens felaktiga fördelning, inöfva : en rik beväring, att med all omsorg utbilda mirisk duglighet hos befäl och underbefäl vid enna truppstyrka, som består både af infanteri ch artilleri, och till sist, att ordna och öfveraka allt hvad i öfrigt erfordras till öns försvar, ynes mig åt en för platsen fullt lämplig Boon unna lemna mer än tillräckligt ämne både för unkeverksamhet och praktisk sysselsättning. )essutom, vill man hafva soldater, så måste man estå dem en chef. Det är visstsannt, att häröraren ensam icke vinner slaget-, men lika säert är ock, att de djupa lederna, lemnade på gen hand, gå en oundviklig undergång och uppjening till mötes. Till följd af här ofvan anydda förhållanden kan det ock ej anses inneära en öfverdrifven fordran, då jag i det fölunde såsom aflöning åt en militärbefälhafvare å Gotland föreslår det belopp, som i K. M:ts roposition till. 1869 års riksdag rörande landtiysvarets ombildning uppstäldes såsom den norala lönen för en regementschef vid indelta cmån. Den förres befattning torde fullt kunna miöras med den senares. Det är dock ej den militära sidan af denna ik, som för mig varit den vigtigaste. I första ummet har jag fäst mig vid Gotlands behof och itt att, i likhet med Sveriges öfriga län, såsom in högste civile styresman erhålla en person, vilken, oförhindrad af militärväsendets omsorer och oherörd af desa intressen Adeladt må