Aftonbladet – 7 februari 1873, sida 2

I petit lever, en verklig Venus med håret lik Aspasia krönt af blommor och den kungliga gåfvan gnistrande på sin hvita hals. Monsieur le marquis, utropade hon, då betjenten anmälde de inträdande, ni kommer sent! Det är ett vid mitt hof förbjudet sjelfsvåld; hädanefter skall jag lik monsleur d Orl6ans supera för lyckta dörrar, då få alla, som ej äro punktliga — Genom den doftande luften, det högljudda glammet, afbrytande hennes egna ord, bröt sig ett skärande, förfärligt skri: Min Gud! det är Favette! Tharglie Dumarsais sjönk tillbaka i sin sammetsklädda fåtölj, som om hon hade fått en dolkstöt. AM färg flydde från hernes angigte, läpparne skälfde och den hand, hen höll på det kungliga smycket, darrade synbart. Favette — Favette! hvem kallar mig så ? Det var ett längesedan förgätet namn, ett namn från den förflutna tiden, som med en bekant och dock så skärande röst träffade hennes öra, förstummande glammet och skrattsalvorna vid hennes midnattssupd såsom klockorna till aftonbön disharmoniera med dryckessångerna vid en Baechi fest. En khäp nadsfull tystnad öfverföll alla, pratet upp hörde och leendet dog bort på deras läppar, det var ett besynnerligt atbrott vid den nattliga föten. Thargelie Dumarsais reste sig ofrivilligt, hennes läppar voro dödsbleka, ögonen stirrande och handen slöt sig konvulsiviskt omkring konungens diamant; en namnlös fasa, som hon icke kunde förjaga, hade gripit henne, en förfäran, som om de döda hade uppstigit från sina grafvar och kommit dit för att ställa henne till svars för det förflutna. Doe färgrika blommorna kring hennes panna gjorde blekheten i hennes ansigte ännu mera märkbar. (Forts.) il