Aftonbladet – 7 februari 1873, sida 2

Du blir fjettrad i Paris min vän, så snart du sett henne, sade markis de la Tharre: liere, i det han hoppade ur sin vagn, som stannade vid Chauss6e dAntin. L6on de Tallemont skrattade och tänkte på de ögon, som i återseendets glädje snart skulle stråla emot honom, och på det hjerta, som inrymde hela hans verld och hvars trofasta slag han snart skulle känna emot sitt eget. Ingen frestelse än så mäktig kunde locka honom till afvikelse från detta minne, och trogen gin-blomma i Lorraine, trotsade han utan tvekan den suveräna foyerherrskarinnan. Vi komma bra sent, men det är alltid mera ursäktligt än att komma för tidigt. sade markisen då de gingo igenom vestibulen och några smärre salonger samt inträdde i den lysande matsalen, hvars väggar voro beklädda med utomordentliga tapeter föreställando badande nymfer, jagtgudinnan och Apollo och Dafne; vid båda de smala ändarne af rummet voro anbragta venetianska speglar, hvika reflekterade bordet med dess dyrbara serviser af silfver, kristall och porslin, Skrattsalvorna genljödo och luften var qvalmwigt parfymerad. Gästerna utgjordes af Richelieu, Bievre, Saxe, DEtissac, Monterif och den förtjusande Marie Camargo, den mycket beundrade balettdrottningen. Men äfven sjelfva Marie Camargo — hade hon äfven varit, hvad hon icke var, nemligen ung — skulle fördunklats vid sidan af Thargelie Dumarsais oförlikneliga skönhet. Hon med de smäktande och dock så trotsiga ögonen, med de penslade läpparne, som fuktiga — lik bladen på den daggbegjutna nyss utelagna mossrosen — inbjödo till farliga rus, stod nu på zenith af fägring och välde. Thargelie Dumarsais var om möjligt vid sin petit souper mera hänförande än vid sin