Aftonbladet – 7 februari 1873, sida 2

le Bien-aim (des femmes!) gaf sin tribut åt den allmänna förtjusningengenom att för Dumarsais fötter kasta en diamant så blixtrande och stor gom någon i de kungliga regalierna. Det hviskades redan att Hans mest kristliga Majestät började blifva afundsjuk på den bevågenhet, hvaruti hans favorit, Richelieu, stod hosla Dumarsais, och att konungen sjelf längtade få öfvertaga väldet. Foyern var fullsatt med prinsar af blodet, marskalkar af Frankrike, hertigar och markiser, Elitkåren af hennes beundraretrupp; lorder och gentlemen uppfyllde passagerna, blomsterströende hennes väg, då hon gick förbi dem; studenter och unga poeter, som icke egde en sou — bland dem Diderot, Gilbert, Jean Jacques Rousseau — trängde sig fram för att uppfånga en enda skymt af den skönhet, hvilken inga andra hade rättighet att närmare betrakta, än de som kunde kläda kupidonen i en hofdrägt parfile dor och med smycken betala hvarje ögonkast. Thargelie Dumarsais supger voro beryktade öfver hela Paris; de liknade de kungliga i prakt, rivaliserade med dem i läckerheter och öfverträffade dem i qvickheter; till de större festerna, vid hvilka hon isynnerhet lade an på att öfverglänsa det mest lysande Versailles kunde erbjuda och som vanligen slutade med ett regn af silfvermynt, som genom de öppna fönstren kastades ut bland den samlade folkhopen, strömmade massor af menniskor, men till hennes soupers å huits clos var endast ett fåtalinbjudet, och om dessa talade de utvalda männen med ett lika stort högmod som gvinnorna om att hafva superat med kungen på Choisy, Hvilken oersättlig förlust du gjort som icke sett henne spela i afton; alla illustra tal i Helvetii vittra salonger kunna icke uppväga en enda blick af la Dumarsais,