Aftonbladet – 6 februari 1873, sida 3

Me HAV ULIDOBJU VID Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 4 Febr. I går mötte det norska storthinget och den nye konungen för första gången hvarandra ansigte mot ansigte. När man i tidningarna läser om storthingets högtidliga öppnande, må man icke af detta epitheton ornans låta förleda sig att tänka på ett särdeles praktfullt skådespel; tvärtom ; alltsammans går för sig med en borgerlig enkelhet, som likväl i våra ögon är långt ifrån att beröfva ceremonien något af hennes högtidlighet. Två stackars härolder — för öfrigt ett ganska löjligt par, den ene stor och fet, den andre liten och mager, båda utstyrda med brokiga drägter och hattar med alnslånga fjädrar — äro det enda, som påminner om en teatralisk ståt. För öfrigt äro alla de närvarande klädda i sina embetsdrägter, och nere på golfvet, mellan och bakom representanterne, har man gifvit plats åt så många damer, som kunna rymmas der. Konungen, klädd i vanlig generalsuniform, sätter sig på den för tillfället framställda tronstolen midt emot storthingspresidentens något lägre plats och uppläser trontalet; statsministern uppläser en berättelse om rikets tillstånd under det förflutna året. Storthingspresidenten — en kortväxt, allvarlig man med gråsprängdt hår och skägg och ett par eldiga ögon, utan något enda ordenstecken på sin enkla svarta frack; det är Johan Sverdrup, som i dag intager presidentstolen — yttrar under den djupa tystnad, som hela tiden har varit rådande isalen, från sin plats några ord till konungen. Han talar om huru detta första möte mellan åen nye konungen och folkrepresentationen är ett möte i fosterländska minnens, så väl som i folkkära förhoppningars namn, och att storthingets medlemmar icke mindre fullgöra sitt allmänna kall än efterkomma sina bjertans önskningar, då de för konungen tolka den tillgifvenhet och trohet, som lifva Norges folk. Han häntyder på, huru den nye konungens på författningen aflagda ed för nationens tankar ställer en framtid af kunglig verksamhet för landets ära och välfärd och bekräftar dess visshet, att det under sina bemödandenr att utveckla sina institutioner och sitt statslif på grundvalen af den författning, som är dess största lycka, i konungen skall ega sitt kraftigaste stöd. Vi förena, yttrar han till slut, våra önskningar med E. M:ts, att det värf vi i kraft af folkets val ha att utföra, måtte lända fäderneslandet till välsignelse. Härtill åkalle vi den Högstes bistånd och bedje Gud bevare konungen, fäderneslandet och broderriket.Härmed är hela ceremonien slut. Konungen, som under presidentens tal har rest sig, helsar åt aila sidor och stiger ned; processionen tågar bugande förbi presidenten, och ett ögonblick derefter ha alla lemnat salen utom representanterne, hvilka kort derpå begifva sig till slottet för att utbyta en helsning med H. M:t. En knapp timme senare äro de Bter på sina platser; några inkomna ärenden refereras, protokollet uppläses, kl. 3 är allt slut — kl. 1 tog det sin början — och i dag är arbetet i full gång, Om man i trontalet hade väntat att finna något betecknande politiskt uttalande, någon antydning om H. M:ts uppfattning af de brytningar, för hvilka vårt offentliga lif under de senaste åren har varit skådeplatsen, blef man sviken. Före detta bref skall det kungliga trontalet ha hunnit till Stockholm, och man skall ha sett, att det blott i några allmänna uttryck lägger tonvigt på, att konungen i likhet med sin aflidne kungliga broder och företrädare skall sätta sin lit till det äkta fosterländska sinne hos landets utvalde män, som ensamt kan betrygga en fruktbärande samverkan mellan statsmakterna; samt att det är hans högsta önskan, att en sådan ostörd samverkan all, tid måtte ega rum och hans fasia förtröstan, att aktning för ömsesidiga rättigheter och uppfyllande af lagligen bestämda pligter skola betrygga uppnåendet af detta måls, Det må för öfrigt anmärkas, att icke heller i presidentens svar eller i de på slottet utbytta helsningarna, hvilkas ordalydelse det torde vara mindre nödvändigt att här anföra, förekom någon anspelning på dagens brinnande frågor. Och det kan ju vara ganska sant hvad jag hörde en stor: thingsman anmärka, att detta också var det rätta, och att en god konstitutionel upp: fattning bjuder att icke direkt inblanda de sväfvande tvistefrågorna i tankeutbyten, der den oansvarige monarken personligen uppträder. En sådan grannlagenhet har denna gång med stor omsorg gjort sig gällanda å ömse sidor, Vid sjelfva högtidligheten för storthingets öppnande uppträdde konungen med enkel värdighet och-lugn, och ett icke mirdre fördelaktigt intryck skall hans hållning under det korta mötet på det kungliga glottet ha efterlemnat hos största delen af de närvarande. Men det fins naturligtvis här som öfverallt skeptici, hvilka hysa sina tvifvel, om sötebrödsdagarne skola komma att antaga on hel zsmekmånads dimensioner. et fins tyvärr tillräckligt mycket, som kan inmänga bitterhet i dem — och det en bitterhet, som, så vidt menskliga ögon kunna se, svårligen kan undvikas. Lika litet som trontalet innehöll berättelsen om rikets tillstånd under det för