Aftonbladet – 5 februari 1873, sida 2

Mm Mm MMMM de Sainot-Quentin; hennes stora, af en oänd DE tjuskraft strålande ögon se på betrak taren med ett uttryck af trånad, trots och segerstoltbet. allt i en förunderlig förening På taflans baksida stär namnet Mlle Thar gelie Dumarsais; bokstäfverna äro blekt: och otydliga, men pastellen är leende och genomträngd af La Tours gudasnille. Med sin doft från le Beau Siegcle, sitt stumma språk om jordade segrar, hänger den nu på min vägg, en lefvande relik från ett för längesedan tilländalupet århundrade; och stundom under mina dystra timmar, då jag försjunker i betraktande af min pastell, sy. nes det mig som om den sköna qvinnans läppar rörde sig, som hon andades och ta lade till mig om ett lysande förflutet, då hon, en en väldsherrskarinna, såg hela Paris för sina fötter och ej som nu egde sin enda ära, sitt enda värde genom porträttörens frejdade namn. Porträttet har gifvit mig många förtroenden och ett af dem vill jag härmed förråda, i det jag meddelar mina läsare ett blad ur en qvinnas lif på det adertonde århundradet. Första morgonen. I hjertat af Lorraine, inbäddadt i dess djupa skogar, låg ett gammalt slott, som man kunde trott tillhöra det dunkla ödets slumrande fee, så från Verlden afskildt och öde stod det bland sina åldriga, högstammiga, at den vilda vinrankan omslingrade träd. Ostördt lägrade sig morgondimman deröfver och den allherskande tystnaden afbröts blott vf fåglarnes gvitter och vindens stilla sug. samma provins, på något afstånd derifrån, este sig ofvanom de af morgonsolen purrade höjderna tornet af Lunåville, Stanis :