Aftonbladet – 5 februari 1873, sida 2

Ja! jag tror! svarade hon, med värm: fästande på honom sina i tårar simmande ögon Ehurna du är svalan, som fri sträcker sin flygt öfver hafvet till främmande land och jag är violen, som måste stå qvar i den skog, det den fäst sina rötter, skola vi dock mötas så. som vi nu skiljas. Den spådomen gillar jag, hviskade han och tryckte en lång, varm kyss på kennes hvita, vackra panna; vänder icke svalan all tid åter till violen, finnande henne skönare än alla de tropiska blommor, gom eljest kunde fresta honom att fördröja sig hos dem och glömma återflygten till sitt hemland, och står icke violen lika ljuf i sin blyga fägring välkomnande honom tillbaka till det enda hem hon älskar. Låtom oss förtrösta på din spådom, Favette; vi skola mötas såsom vi nu skiljas! Och de trodde derpå, som de trodde på lifvet, kärleken och troheten; de hade ännu icke pröfvat någon enda af tidens bedrägliga vexlingar. Hvad hade väl han i sina förfäders ensliga skogar sett skönare än Lorraines ros, hon, som hade vuxit upp vid hans sida allt sedan han, en liten pojke, började ströfva kring bergen och plocka ljung på hedarne ? Hvad fanns väl som hon älskade högre än M. le chevalier från slottet, som var hennes onkels förnämste pupill och förklarade gunstling, hvars blida ögon alltid med välbehag hvilat på henne och hvars välljudande stämma alltid smekt den lille Favettes öron med otaliga små binamn. Förtröstan på hvarandra och på spådomens uppfyllelse mildrade den bittills opröfvade sorgen att skiljas, och då de nu sleto sig från hvarandra, voro blommorna, bien, fåglarne och bäcken de enda vitnena till deras trohetsförbund. (Forts.)