Aftonbladet – 5 februari 1873, sida 2

andra kunskaper än dem de goda systrarne i det ensliga klostret, fåglarne med sin sång och blommorna med sin doft gifvit dig. Då jag är långt skild från dig och från Lorraine, skall jag hvarje morgon minnas dig, då du som i dag plockade dina blommor, och lutad öfver vattnet, ser det återspegla din skönhet; hvarje afton skall jag tänka på dig eittande vid ditt fönster, sjungande någon sång för dig sjelf och i tankfullhet betraktande firmamentet, från hvilket den ena stjernan efter den andra glimmar fram, hvar och en bringande en ljuf helsning från mig. Favette! Favette! denna landsflykt innefattar för mig nästan dödens bitterhet, gif mig styrka att uthärda den genom att försäkra mig det du älskar mig högre än en broder och att du så skall älska mig, äfven då.jag icke längre är dig nära, utan långt borta ifrån dig, blott eger minnet och troheten att sätta som väktare öfver den oersättliga skatten af ditt hjerta. Favette nedböjde sitt hufvud och han kunde nästan se huru härdt hennes hjerta slog under det tunna klädningslifvet, oaktadt hon sökte dölja den sinnesrörelse, hvaraf dock hela hennes ansigte bar en tydlig prägel. Om jag bedyrar er det, hvad lön skall jag väl hafva derför, monsieur L6on. Efter några månader skall ni kanske inte ens minnas det; uti den lysande verlden skall ni snart glömma Lorraine och, bland de sköna damer ni nu råkar, snart upphöra att ilska Favette. Se in i mina ögon, Favette, de skola kanske säga dig hvad mitt hjerta känner! Tills vi råkas igen skall ingen för en enda timme skjuta dig ur mitt minne och ingen beröfva lig en enda af mina hängifna tankar; du har ått min första kärlek och dig skall jag egna nin sista; tror du mig, Favette?