Aftonbladet – 5 februari 1873, sida 2

laus, Montesquiens, Voltaires, Hinault och Baufflers Lunville, ett Versailles i mi niatur, äfven regeradtaf sin Pompadour i egen skap af slottets markisinna. På några mil afstånd låg Lun6ville, men ekot af serena derna och madrigalerna derifrån nådde ick öfver höjderna till Lorraine, blandades e med vingårdsarbetarnes friska sånger, me silfverbäckarnes poetiska sorl, med landtbe folkningens andaktsfulla Ave Maria elle klockornas klang — den enda musik son hördes i den Lorrainska lilla byn. Slotte Grande Charmille låg, som sagdt, undan gömdt i sin skog, grått, ensligt och tys som döden, men icke lika dystert; talrik: lockar af hvita dufvor flögo kring tornen mångfärgade fjärilar svärmade bland blom morna, och vattenkonsten kastade i höjde sina strålpelare, låtande dem i ett entonig plaskande återfalla i en stor marmorbassin Som nu, belyst af högsommarens sol och orunkande i sin rika vegetation, kunde an blicken af denna herrliga nejd ingalunds allas dyster. Vid den klara källa, der de må fåglarne plägade komma att bada och släcka sin törst och som sorlande och ohäm. nad banade sig väg mellan almarne, stod Nn sexton ärs flicka, som det syntes, försänkt sina egna tankar; om qvinnan någon gång örmörkar lifvet, måste man dock erkänna. vtt hon alltid lyser upp ett landskap. Då Baufflers den för honom minnesvärda rårmorgonen första gången såg Aline, om juten af ungdomens och skönhetens gloria, ramställde. hon säkerligen icke en mera ängslande bild än denna unga drömmarinna inder almarne i Lorraineskogen, som hon u stod, lutad öfver bäcken, hvars kristall lara vatten å.ergaf hennes fägring och i usende kopior förde den med i sitt ilande opp. Hon var sannerligen värd beskådande;