dessa Kom bekände slg till de mer framåt skridta åsigterna, under det den yngre af herrarne Ericson är just den som håller på det gamla, under det den äldre brodern Vill kasta detta öfver bord. För öfrigt är det alldelez föke sagdt, att just någon ömätlig vigt behöfver fästas hvarken Vid deli enes eller äga andres tånkär, ord och handlingar. Hr Werner Ericsons uppträdande i lördags uppmärksammades emellertid, kanske mest emedan det var första fålgth. et var den bekant6 Febresentanten för Sunnerbo domsagas vestra vålkrets, hr Jöns Pelirsson i Kräkeryd, zöm dref fram hr W. Diicsson, Då hr Jöäg Pehrssons motion om indelningsverkets afskaffande skulle hänskjutas till utskott, stod hr W. Ericson upp och visade till hvilken inkonsegvens mötiönären skulle hafva pjört sig skyldig, då han, så snärt fråga är om indelnivgsverket, talar om dettas obehöflighet såsom intet försvar alls skulle vara af nöden, men sedermera el har nog starka ord för AU uttrycka sitt förakt för dem, som ej vilja dela rustoch rotehållarnes bördor för försvarsverkets upprätthållande. Hr W. Ericson fann vid det tillfället osökt anledning att uttrycka sin egeti åsigt om indelningsverket, hvilket livilade på en gtundskatt, Som ej finge och ej heller kände efterskänkas. Det var dock först vid hänskjutandet till utskott af hr W. Ericsons egen motiom om grundskatternas kapitalisering, som han fick riktigt tillfälle att fullständigt lägga sina konserverande Åsigter i dagen. TI det afseendet visade han sig stå på fullkomligt samma botten, som dr Dickson; och fökle derför gendrifva det at hr Carl Anders Larrson Med anledning af hr Dicksons paradoxala framställning förliden tisdag då framlagda räkne-exempel, hvilket i lördags gaf hr Larsson anledning till ei dugg replik. Hr W, Bricion kunde ej finna något enda rättsskäl hvarför grundskatternas aflytande skulle. försvaras. Icke beredde man derigenom någon fördel, menede Kun, åt någon viss samhällsklass, icke befrämjade man jordbrukets förkofran; nej, man skänkte endast efter de skyldigheter, som nu ålågo ett antal enskilda personer. Om en sak icke hvilar på moralisk rättögrund, kan den ej hellor tägönsin blifva politiskt klok, förklarade talaren, hvilken med en viss skärpa också uttalade sig mot det skälet, att man blott för att göra det parlamentariska samlifvet någorlunda drägligt skulle tillmötesgå ett ef öfvermod jäsande flertals fordringar (avis ä monsieur Carlen). Hans förslag till kapitalisering vore ganska enkelt, och tala ren önskade att man icke, i känslan af segerruset på ena sidan och på den andra af längtan att kastå sig i motståndarnes armar, mätte låta förleda sig att ej taga hr .Ericsons förslag i öfvervägande. Hvad hr Ericson tycktes yttra om sin förhoppning att konungen skulle gripa in för att hindra en mäktig samhällsklass att kasta sig öfver statens egendom, måtte väl läktaren hafva orätt uppfattat, ty föga skulle det anstå ett folkombud att komma med förhoppningar om våldsamma medels använ: dande. Hr W. Ericson var fullkomligt hänsynslös, kan man säga, i hela sin framställning och förtjenar derför erkännande af hvar och en som älskar ärlig framställning i främsta rummet, äfven om man skulle vara af olika tanke med honom i sjelfva saken. Han talar dessutom ledigt ett raskt och flytande språk och har formen fullkomligt i sin makt. Att bryta en lans med honom måste vara ett verkligt nöje, men det kan blifva ett dyrköpt nöje för den som ej är väl beväpnad och ej förstår att föra sina vapen med samma säkerhet. Hr Treffenbergs replik, som dock ej följde omedelbart efter hr W. Ericsons tal, utan först sedan hr v, Schoultz hållit sitt föredrag i arbetareföreningen — i kammaren vill jag säga, och hvilken replik fälde det moraliskt rätta och det politiskt kloka, varl ganska träffande. Öm saken verkligen saknade rättsgrund, förklarade hr Treffenberg, vore detta dock väl ej något hinder för attl af politiska och statsekonomiska skäl antaga den. Hr T. hade trott sig vara pål spetsen af konservatism, förklarade han, men hade nu funnit att br W. Ericson kommit ännu högre upp. Vore hr Ericsons argumentation riktig att aldrig gifva vika, skulle vi ännu befinna oss på samma ståndpunkt som år 1809. Alla eftergifter skulle då hafva varit misstag, och bättre hade varit, om de aldrig blifvit gjorda. Sverigel borde dock väl icke vara något Kina. Hr Treffenberg har således verkligen träffat sin öfverman i konservativa åsigter, och det till och med hos en som är tretton år yngre än han sjelf. Närmaste talaren efter hr W. Ericson var en af representanterne för Göteborg, hr v. Schoultz, också f. d. kapten, nu mera riddare af S:t Olaf, det enda som statskalendern vet om honom, men i sjelfva verket professor och föreståndare för Chalmerska slöjdskolan i Göteborg. Han debuterade mycket högtidligt, för att ej säga mycket patetiskt, förklarade det vara förmätetl. af honom att stiga upp (hvilket valmännen kanske ej trott, emedan de skickat honom hit), men det gifves ögonblick o. s. v. och) derför hade hr v. Schouitz verkligen kom-l: mit fram. Han visade sig tillhöra den matematiskt-fysiska sektionen och tog fram hr Treffenbergs ABCD, hvarom jag nämnde något i går, vände och vred på dem samt kom till det resultat, att om Å gjort orätt åt B, hvilket A naturligtvis gjort, så skulle nu ÅA, upphöjdt till andra qvantiteten, d. v. s. A?, lemna godtgörelse åt B, upphöjdt till andra qvantiteten, d. v. s. B2 Talaren stannade dock ej inom det matematiska området, utan öfvergick snart till det estetiska och sökte blifva rörande samt fann äfven tillfälle att omtala, det han vore ordförande i Göteborgs arbetareförening, hvilket gaf honom anledning att komma in bland de djupa lederna. Han ville visst icke smickra flertalet, förklarade han (hvem skulle väl tro det?), men allmänna meningen i rikets andra stad vore dock för grundskatternas afskaffande. Hvarföre blef dr Dickson då vald ? frågade någon på läktaren, Hr v. Schoultz hörde naturligtvis icke frågan och fick ej heller höra den, men han varnade mot beskyllningen för egennyttiga