Aftonbladet – 4 februari 1873, sida 2

NER SRENRRt RNE NRA RENNIE ARTERNA SERENA —— nes tid; all bitterhet var nu fjerran ifrån henne. Läsare, det var med henne som med mången höstdag: moln skymma solen, regn och storm förmörka dagen — tills den lider till sitt slut. Men då, kommer en himmelsk stund, då allt ondt är förbi. Storm och regn ha upphört. Den herrliga solen skiner fram, icke glödande och brännande, men herrligt strålande, och lyser upp himmelen med rubinröda vägor, värmer menniskornas hjertan med hoppets ljus och sjunker så långsamt och fridfullt till hvila för en kort stund. Hon måste genomgå kroppsliga smärtor liksom alla som dö i unga år. Men de pressade aldrig en suck ur hennes rika hjerta, ty der inne hade hon fröjd och frid evinnerlien. g Jag är icke stark nog att följa henne till det sista ögonblicket; ej heller behöfves det. Hennes egna ord besannades. Dödsbudet träffade benne full af hopp och frid och glädje, med bibeln i handen och korset i hjertat, i lugn och ro, bland gräs och blom mor och goda gerningar. Non omnem morituram. Slut.