Aftonbladet – 3 februari 1873, sida 3

pp a AT SE SER TAARE SIESTA NRA, On ER LR ts derigenom att lampan exploderade, i någon iafsigt att fylla på oljehuset blåste i glaset för att släcka lågan. Oljehus, a och glas sprungo sönder, och ett stea. jus, gom stod på bordet släcktes af luft sket, Fyvärr blefvo två af barnen skae, Denna olycksbändelse är en ny all sam varning mot att endast blåsa utlamHH stället föratt först nedskrufva veken. Stockholms Gartnersällskap firade i å Hötel Sucde sin 25:te ärshögtidsdag, revigionsbsrättelsen för förra året uppes och val till ny: styrelse egde rum. et af styrelseledamöter utföll sålunda, till ordförande valdes direktör Ericson hr Wennström, till sekreterare hrr Pibl Arzelius, skattmästare hrr Björn och ndström sämt bibliotekarier hrr Tjäder Anderson. den med lefvande växter rikt och smakt dekorerade salen intogs sedan en gesam soupg, hvarvid en mängd omvexle: tal och skålar bidrogo att illustrera eh, och hvarvid versar, författade af en sällskapets yngre medlemmar samt af hr Iman och den bekante signaturen —ed—, lästes. Det sistnämnda poemet hafva öjet här återgifva: Det fins ett folk i alla land, Ett fagert folk, ett stilla, Som aldrig tänds af upprors brand, Ej rörs af svek och villa. VM har ej. konstlade behof, ed litet det sig nöjer, : Och blir det också glömskans rof, Det tyst sitt hufvud böjer. När sommarsol på himlen blå Gör dag af nattens stunder, Hur fröjdas ej det folket då På fält, i skog och lunder? Hur bär det ej sin bästa drägt, Om a fran vikar ägt ch bugar sig för vindens Och doftar skönt tillika. När vintern kommer med sin snö Och sina vindar kalla, Hur vet det folket ej att dö, Långt bättre än vi alla? Ty ödmjukt väntar det till slut Den kalla död. som bördar Sin rätt, — och sprider stilla ut Sitt frö till nya skördar! Det folket. det är blomstrens slägt, Guds älsklingsbarn på jorden, Som smycka södern med sin drägt, Och smycka höga norden! Det enda folk, som vara kan Mot alla menskor lika. Ty samma doft för fattig ma n Det har, som för den rika. Och detta folk det vården I, Som hjertevarma vänner; För blommornas demokrati I ären ordningsmänner. I sörjen för att ans den får Och sätten frön som duga, Och att utaf dess här snart står Ett led vid minsta stuga. I sköten deras helsovård Och fästen deras rötter, Så att de stå i rosengård På egna, säkra fötter! Från att -gå uts de hindras blott; Fastän så brokigt klädda, Men skjuta de om våren skott, Så bli ni dock ej rädda! Och Ericson är president I blomsterrepubliken, Och namnet som han bär är kändt I nordens trenne riken! -Så länge han den spiran för, få blomstren sig beklaga, ans lof man af hvar ere hör, Som vingad syns på Haga! Med gråa hår som veteran Står Wennström vid hans sida, Och ifrån Djurgålns blomsterplan En Pihl med spetsar blida! Och Lindgren sedän, det är kändt, Bär styrkans svärd i bältet, TH kan gör sitt experiment På sjelfva landtbroksfältet! Afzelius, stadig som en ek, Vet mer om trädgårdsskötsel, An att den idkas blott till lek, Och att den kräfver gödsel! Och om en näsvis, bister örn Till bok och kassa träder, Han mötas bort utaf en Björn, Och plockas af en Tjäder! — Men nu till slut ett allvarsord Vid Råbe rg Till Gartnersällskapet i nord Från uteblifna gästen: Välsignelse åt eder id, Åt all er sträfvan lycka, I som sån frid i dågens strid Och jorden blomstersmycka. Er fagra lära spriden ut Kring kära fosterjorden Och -gifven den er själs tribut; I handlingen och orden; Ty ur hvart blad som spirar upp, ur hvarje knopp. som spricker, Vår framtid dricker lifvets hopp, Vårt folk förädling dricker! å : —ed— Husbondeföreningen iLösen och serum, Blekinge läng tidn. innehåller af kyrkoherden J. Waden,afgifven redoelse för husbohdeföreningens i Lösen och erum af Blekinge län verksamhet sist inna året 1872, f denna redogörelse framgår det glädjande tat, att föreningens verksamhet under för: t år. det andra af dess tillvaro; krönts med ord framgång samt högligen bidragit till gandet af den öfvertygelsen, att lifränteiden RR om den rätt genomföres, ej. allenast väsentligen aflyfta den tryckande fattigtun, utan ock attihöja folket till sedligbet. flit sparsamhet. Detta gäller icke allenast om kinge, derden fosterländska frågan med hvarje slår allt djupare och djupare rötter; äfven