Aftonbladet – 3 februari 1873, sida 2

— slå under min hand;är jag borta. Dagen derpå kommer ingen Woffington till repetitionen; ntan blott en biljett, som säger direktionen att hädaneiter Margaret Woffingtom är sig. sjelf — längt bort från hans falskå glitter och grannlåter; är i lugn — tills Gud tager henne till sig — bland gräs och blommor och godå gerningar. 5 Denne dag hade icke kommit. Hon stod på höjden af sitt rykte, då hon en afton gick hem från teatern och aldrig sedan trädde inom dess dörrar. ! Hon tog nu en annan bostad, skilde sig alldeles från sina forna kamrater och egnade sig blott åt två slags menniskor: de goda och de fattiga. Men dylika omvändelser-betraktas ofta med misstänksamma blickar, och mången förvexlade henne med dessa botfär diga, som fly synden först när synden icke mera ler emot dem, Men detta var falskt. Margaret Woffington lemnade sin lysande bana, just när hon stod på höjden deraf, utan att dock blifva sträf och hård: tvärt om, ehuru hon mera sällan skrattade, sades det att hon smålog så mycket oftare. Hon var en ödmjuk och ångerfull, men dock glåd och förhoppningsfull kristen. Andra, som ville klandra henne, beskyllde henne för bigotteri, eller hvåd vi skulle kalla läseri, för det hon afrådde en ung flicka att inträda vid teatern. Men lätom oss höra henne sjelf, Sålunda skref hon till sin unga väninna: